År 1976 utkom två romaner som inte bara skildrade utan även definierade sin tidsanda – Gun-Britt Sundströms ”Maken” och Ulf Lundells ”Jack”. Nu, femtio år senare, står det klart att särskilt Lundells debutroman kom att betyda mer än en generationsberättelse. Den blev ett rekviem över rekordårens Sverige och en profetia om vad som skulle komma.

Det var en märklig tid, 1976. Oljekrisen hade satt stopp för rekordåren, Astrid Lindgren skrev sin uppmärksammade Pomperipossa-artikel och Ingmar Bergman gick i landsflykt till Tyskland. Socialdemokraterna förlorade valet för första gången på 44 år och tidningen Expressen satte sitt aldrig slagna upplagerekord, med bilden på kungen som äntligen fick kyssa sin OS-värdinna. I denna minnenas allé står de två femtioårsfirande romanerna som monument över en förändring som redan var på väg.

”Jack” förvandlade över en natt sin författare till ett slags nationalklenod – en oförgänglig enfant terrible genom vars utveckling svenska folket sedan har kunnat följa senmodernitetens förvandlingar. I ett halvt sekel har Lundell fått dras med den dubbla identiteten som gemensamhetsskapande outsider, ett av den svenska statsindividualismens praktexemplar.

Men bortom de mer berömda backanalerna och ungdomsupproret finns något djupare i romanen – ett underliggande ledmotiv om den långsamt framväxande sorgen över en dröm som dog. Det är denna dimension som gör ”Jack” relevant även i dag, när många frågor om Sveriges riktning åter står på dagordningen.

Ett av romanens finaste partier utspelar sig under en sommarnatt på färjan över till Gotland. Huvudpersonen Jack Råstedt – ”författarnovisen, rumlaren, drinkaren, manssyndromet, egotripparen” som det heter i Lundells egenhändigt skrivna baksidestext – och hans kompisar halar fram vinflaskor i bastfodral ur sina sovsäckar, sjunger Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand” och berättar historier om sin familjebakgrund, den mylla ur vilken en hel generation frihetstörstande män och kvinnor stått upp.

Jacks historia sammanfaller i allt väsentligt med Ulf Lundells egen. Det börjar med hans pappa, Karl Arnold Gerhard Lundell, och en farfar som är förman på ett gods i Roslagen och dör i engelska sjukan. Farmodern får börja arbeta som köksa för att försörja sina två söner, de sliter hårt på åkrarna, dricker blåsvart mjölk, blir slagna, hunsade och kuvade. Sedan, när de blir äldre, går de till dansbanor, luktar svinskit och skäms.

När pappan är tjugo har han fått nog av godsägare och svinskit och far till den stora staden. Han får jobb på verkstad och lär sig smida – ”det gamla vallonblodet gjorde väl sitt till” – och bor i en etta på Slipgatan med en arbetskamrat. På lördagarna besöker de danspalats som Virveln och Atlantic. Svinskiten borttvättad, i stället Hegabalsam och rakvatten från White Horse. Det är kavajer med breda slag, grogg, cigaretter, swingorkestrar och dragspelskvintetter.

På Virveln möter han sin blivande fru Ingrid. Hon är dotter till en ölutkörare, sömmerska, med i en gymnastikklubb. Hon blir med barn, de bor i en liten lägenhet på Söder, han sticker till verkstaden varje morgon, utom på söndagar, med en brun portfölj och matlåda och smider järn och tjänar stålar. ”Hur vet du att han var lycklig?” frågar en av Jacks kamrater. ”Ja… jag vet inte … men jag antar det …”, svarar Jack. ”Alla var tämligen lyckliga i början av femtitalet.”

Pappan bygger ett hus ute på Värmdö. Han är förman på jobbet nu, svinskiten har gått ur kläderna och Sverige kommer tvåa i fotbolls-VM och Eddie Machen har inte en chans mot Ingemar Johansson. Fisken spritter i sjöarna, rågen står solgul på åkrarna och himlen är hoppfull och femtiotalsblå. ”Allt var i det stora hela lyckligt och harmoniskt och meningsfullt ända fram till mitten av sextiotalet. Då började bekymren.”

Sonen, som är tänkt till ingenjör, skaffar långt hår och börjar trilskas och fadern som är fyrtio år och smidesarbetare och socialdemokrat och ansvarskännande, han kan inte fatta det. Samvetskvalen för den äldre generationen tynger berättaren: ”Det tog knäcken på honom. Han låg vaken om nätterna och försökte fatta vad det var som höll på att hända där omkring honom i det som varit hans verk, som han byggt upp med sina egna händer efter att ha blivit faderlös så tidigt.”

Episoden om Gerhard Lundell är en gripande berättelse om en av de människor som byggde landet och om hur lukten av svinskit gick ur Sverige. Men också en sammanfattning av en livsanda som många i dag saknar: tron på framtiden och på individens förmåga att vara delaktig i de gemensamma lösningarna.

Det ”Jack” djupast sett skildrar är vad som med dagens politiska språkbruk skulle kallas ett paradigmskifte. Ordet handlar inte bara om förändring utan om glömska. Vid ett paradigmskifte ska vi kasta ut den gamla världsbilden för att sedan kunna gå vidare mot framtiden utan att fundera så mycket på vad som kanske har gått förlorat.

Det är med paradigmskiftets logik som starka krafter nu försöker tjuvkoppla den svenska historien och få oss att minnas folkrörelsernas 1900-tal som något slags misslyckat liberalt och socialistiskt mellanspel. Det är denna logik som ligger bakom de senaste årens attacker på sådant vi nyss såg som självklara framsteg – den gemensamma välfärden, de oberoende samhällsinstitutionerna, ett starkt public service – och det är den som har gjort att den metaforiska lukten av svinskit kommit tillbaka i Sverige.

Därför är det så betydelsefullt att Ulf Lundell redan i ”Jack” ställer den fråga som sedan kommit att eka genom hela hans författarskap – samma fråga som många i dag ställer sig när Sveriges statsminister har lovat bort halva regeringsmakten till ett parti som för inte så länge sedan grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister. Hur fan blev det så här?

”Den som äger Folkhemmet idag är Jimmie Åkesson”, skriver Lundell i en av sina ”Vardagar”-böcker, som om paradigmskiftet är fullbordat. ”Allt sånt jag känt att jag ställt mej bakom eller åtminstone vid sidan om är på reträtt.”

I ”Vardagar” kompletteras bilden av fadern Gerhard. Mannen som hela somrarna gick i bar överkropp och lade sig vid nio varje kväll, som om han bara ville bli av med livet och levandet: ”Det var inget depressivt, det var verkligheten.”

”Jack” må vara en dröm om att dansa under en gnistrande diamanthimmel i stället för att kopplas i den välståndstristess som föräldrarnas generation skapat, men den behåller hela tiden en svidande känsla av förlust. En annan värld var – och är därmed fortfarande – möjlig. På Gotlandsfärjans däck frågar en av kamraterna: ”Och sen då, hur gick det sen?” Jack svarar: ”Äh, ni vet hur det gick. Det räcker nu. Här, ta vin.”