Björn Wiman: Trump leder dumskallarnas sammansvärjning – på jorden såsom i himlen

I det kosmiska perspektivet – en reflektion över vår planets bräcklighet

Den ikoniska nya bilden från Artemis II, som visar vår planet från månens baksida, väcker samma känsla av vördnad som Dante beskrev på 1300-talet när han i ”Paradiset” betraktade jorden ”så ömkligt liten” från de högre sfärerna. Fotografiet ”Jordnedgång” fångar vår blåskimrande planets bräcklighet i den svarta världsrymden, med molnslöjorna, de väldiga oceanerna och den knivskarpa linjen mellan ljus och mörker.

Vita husets kommentar till bilden – ”Humanity, from the other side” – adderar ytterligare ett lager av poetisk innebörd. Ett perspektiv som kanske behövs mer än någonsin, när den politiska situationen på jorden blir allt mer turbulent. Donald Trumps första år som president har medfört uttalanden som många bedömare anser skadat den internationella diplomatin och stabiliteten.

Denna kontrast mellan rymdperspektivet och jordiska konflikter påminner om hur Olof Lagercrantz, DN:s dåvarande chefredaktör, beskrev den första månlandningen 1969: ”Det största cirkusnumret hittills i jordens historia, utfört under den vidaste av kupoler – himlavalvet självt.” Lagercrantz noterade dock även de imperialistiska undertonerna i det amerikanska flaggplantaget på månen, särskilt mot bakgrund av kriget i Vietnam som pågick samtidigt.

Dagens rymdkapplöpning präglas av liknande dubbeltydighet. När Trump kommenterade Artemis avfärd sade han: ”Vi vinner i rymden, på jorden, och i allt däremellan – ekonomiskt, militärt, och nu ovan stjärnorna. Ingen kom nära. USA tävlar inte bara, vi dominerar, och hela världen ser på.” Samtidigt har samma administration kritiserats för att minska anslag till Nasas klimatforskning.

Teknikmiljardärer som Elon Musk och Jeff Bezos driver parallellt sina egna rymdambitioner med planer för reguljärtrafik till andra himlakroppar. Kritiker menar att dessa initiativ speglar ett förakt för jordens naturgivna villkor och en flykt från problemen på vår egen planet.

Den sällsamma paradoxen är att Artemisprogrammet har fört människan längre ut i rymden än någonsin tidigare – samtidigt som många forskare varnar för att vi står närmare vår egen undergång på jorden än vi någonsin gjort. Klimatförändringarna, miljöförstöringen och mänskliga konflikter utgör akuta hot mot vår överlevnad.

Bilderna från månen liknar den legendariska bildserien ”Earthrise” från Apollo 8-uppdraget 1968, fotografier som har kallats de viktigaste miljöbilderna någonsin. De exponerar den tidlösa insikten om hur tunn och ömtålig den livsnödvändiga atmosfären runt vår planet faktiskt är. Astronomer och psykologer kallar fenomenet för ”överblickseffekten” – ett slags kognitiv återställning av människans ego när hon betraktar jorden från avstånd.

Den tyske astronauten Alexander Gerst upplevde denna poetiska klarsyn under sitt uppdrag på ISS 2018. Efter att i 197 dagar ha betraktat jorden från 400 kilometers avstånd skrev han ett brev till sina ofödda barnbarn där han bad om förlåtelse för hur mänskligheten genom klimatuppvärmning och massutrotning hotar planetens framtid.

Även Victor Glover från Artemis II sände ett liknande budskap i sin påskhälsning, där han underströk att jorden är en unik plats, skapad för att vi människor ska kunna leva tillsammans i ett tomt och kallt kosmos.

Nästa steg i Artemisprogrammet, Artemis III som planeras till 2027 eller 2028, ska återigen landa astronauter på månen. Ett av syftena med expeditionen är att undersöka möjligheterna för mänsklig bosättning på andra himlakroppar. Kritiska röster menar dock att vi först borde fokusera på den mer akuta frågan: hur människor ska kunna fortsätta leva på den planet vi redan har.

Lagercrantz skrev profetiskt 1969: ”Månlandningen kommer att rubba den sköra maktbalansen i världen och föra Förenta staterna till ett nytt steg mot världsherravälde. Makten är hänsynslös. Historien är ett enda stort blodigt exempel därpå.”

Dantes ord från 1300-talet ekar fortfarande med förvånansvärd relevans: ”Den lilla plätt vi slåss om så förbittrat/sågs i sin helhet där med berg och floder.” Kanske är det just det astronomiska avståndet som hjälper oss att få syn på vilka vi är och var vi egentligen befinner oss.