Den polska Nobelpristagaren i litteratur Olga Tokarczuk har väckt upprördhet i den internationella författarkåren efter att ha berättat att hon använt artificiell intelligens som hjälpmedel när hon skrev sin senaste roman, som hon uppger ska bli hennes sista. Debatten om AI:s roll i litterärt skapande har därmed fått ny fart.

I en intervju publicerad i polska tidningen My Company diskuterar Tokarczuk hur författare riskerar att förlora fokus i dagens komplexa värld, där de ständigt tillfrågas om politiska ställningstaganden. Men det är inte de politiska resonemangen som har provocerat kollegorna. Upprördheten handlar istället om hennes öppna erkännande att ha vänt sig till AI under skrivprocessen.

Tokarczuk beskriver hur hon aktivt har konsulterat maskinen under arbetet. ”Ofta bollar jag en idé med maskinen och frågar den: Kära du, hur skulle vi kunna utveckla detta på ett snyggt sätt?”, förklarar hon i intervjun. Hon har också bett sin AI-assistent om förslag på vilka låtar som en av hennes romanfigurer skulle kunna vilja dansa till.

Användningen av artificiell intelligens i kreativt arbete är ett ämne som väcker starka känslor i litterära kretsar. Tokarczuk försöker sätta sitt val i ett ekonomiskt perspektiv och påpekar att en romanförfattares inkomster är så låga att de inte kan konkurrera med till exempel en kolgruvearbetares lön. Författaryrket är helt enkelt inte lönsamt, menar hon.

Detta resonemang har dock väckt viss irritation bland kollegor, inte minst med tanke på att det Nobelpris i litteratur för år 2018 som Tokarczuk mottog uppgick till cirka 10 miljoner kronor. Med en sådan prissumma i bagaget framstår argumentet om dålig lönsamhet som mindre övertygande för många.

Frågan om AI i litterärt skapande väcker principiella övervägningar. Ett grundläggande perspektiv är att om en författare inte lägger ner mödan att själv skriva, varför skulle läsaren då lägga ner mödan att läsa? Samtidigt kan diskussioner med en AI-assistent möjligen öppna nya tankegångar, inte helt olikt att bolla idéer med en förläggare eller någon annan samtalsperson. Skillnaden ligger i hur verktyget hanteras och i vilken utsträckning det påverkar det slutliga resultatet.

Debatten om AI:s plats i litteraturen kommer troligtvis att fortsätta växa i betydelse. Allt fler författare experimenterar med tekniken, medan andra vänder sig emot den av principiella skäl. Frågor om originalitet, äkthet och vad som egentligen utgör författarskap står i centrum.

Parallellt med AI-diskussionen rör sig den litterära världen vidare på andra fronter. Serieforskaren Robert Amans nya bok ”Kamrat Bamse” från Verbal förlag behandlar framför allt 1970-talets svenska seriekultur. Aman har tidigare skrivit om Fantomen och dess specifikt svenska uttryck i boken ”När Fantomen blev svensk”, som recenserades av serieskaparen Joakim Lindengren.

En annan nyutgivning som väcker intresse är förlaget Faethons uppfräschade översättning av Ovidius ”Botemedel mot kärleken”. Översättaren Ruben Wive har moderniserat texten på ett sätt som gör det antika mästerverket tillgängligt för nutida läsare. Ovidius är som mest uppfinningsrik när han ger råd om hur man ska bli av med en olycklig förälskelse.

Verket innehåller en sektion med den talande rubriken ”Om du nu måste stanna kvar i Rom tänk då konstant på hennes defekter”. Där föreslår Ovidius att man ska be henne sjunga om hon saknar sångröst, eller föreslå en promenad om hon går klumpigt. ”Har hon dåliga tänder? Berätta något som får henne att skratta”, lyder ett av råden. Den humoristiska tonen och de förskräckliga råden från den romerska manosfären blir särskilt träffande när man inser att texten lika väl skulle kunna handla om nutida dejting.

På DN:s kritikerlista toppar David Szalays ”Kött” i Amanda Svenssons översättning. Den existentiella samtidsskilringen om jakten på pengar och lycka belönades förra året med Bookerpriset. På andra plats följer Joel Halldorfs ”Makten och det heliga”, där kyrkohistorieprofessorn diskuterar vikten av religiös bildning i en tid av nyvaken kristenhet i världspolitiken.

Den internationella diskussionen om AI i litteraturen lär knappast lägga sig med det första. Tokarczuks öppna erkännande har i vart fall lyft fram en fråga som många författare funderar över, även om få vågar diskutera den offentligt. Framtidens litterära landskap kommer att formas av hur författare, förlag och läsare väljer att förhålla sig till dessa nya verktyg.