Carina Bergfeldt växte upp i ett hem där våld var vardag. När hon själv fick barn var hon fast besluten att ge sonen det hon aldrig fick. Men längtan räckte inte. Föräldraskapet kändes oöverstigligt, och till slut valde hon att göra en ADHD-utredning – mitt framför kamerorna. Tv-serien väckte starka reaktioner. Nu förklarar hon hur hon tänkte.
Carina Bergfeldt är en av Sveriges mest välkända journalister och programledare. Hon är aktuell som programledare för SVT:s talkshow ”Carina Bergfeldt” och har tidigare arbetat som utrikeskorrespondent i USA. Utöver journalistiken har hon skrivit flera böcker och medverkat i en rad tv-produktioner. Hennes position i offentligheten gör att uttalanden om privatlivet ofta får stort genomslag. Det blev inte mindre tydligt när hon valde att berätta om sin uppväxt och sin ADHD-utredning.
I en intervju publicerad av Bonnier News återkommer Bergfeldt till tv-serien som spelades in under utredningen. Serien skildrar en process där hon själv söker svar på varför livet upplevts som så kämpigt. Hon har tidigare beskrivit hur hon växte upp i ett hem präglat av våld, något som satt djupa spår. Som vuxen och mamma väckte det både rädsla och en stark vilja att bryta mönster. I stället för att upprepa det hon själv varit med om, ville hon förstå och förändra.
ADHD-utredningen blev en vändpunkt. I serien får tittarna följa resan genom frågeformulär, samtal och medicinska bedömningar. Bergfeldt har beskrivit hur diagnosen gav henne ett nytt språk för saker hon länge burit på: svårigheterna att få vardagen att gå ihop, kraven hon ställt på sig själv och känslan av att inte räcka till. För henne handlade utredningen inte om att få en etikett, utan om att förstå sig själv och därmed kunna vara en bättre förälder.
Men när serien väl visades blev debatten hård. Kritiker menade att hon med sin plattform bidrog till en romantiserad bild av ADHD. Andra ifrågasatte varför en offentlig person ska lägga ut sitt privatliv för att diskutera en medicinsk fråga. I sociala medier gick åsikterna isär, och Bergfeldt fick både starkt stöd och skarp kritik. I efterhand har hon reflekterat över både mottagandet och sin egen roll.
Nu säger hon att syftet med tv-serien aldrig var att provocera eller skapa rubriker. Snarare handlade det om att ta ett ämne som ofta är belagt med skam och ge det ett ansikte. Hon vill visa att en ADHD-utredning kan vara en väg till självförståelse. Samtidigt är hon medveten om att ämnet engagerar och att hennes berättelse inte gäller alla. En diagnos är personlig, och upplevelserna ser olika ut.
Det bredare sammanhanget gör ämnet extra brännbart. I Sverige har antalet ADHD-utredningar ökat kraftigt under senare år. Köerna till vuxenpsykiatrin har vuxit, och frågan om över- och underdiagnostisering diskuteras både inom vården och i politiken. När en välkänd profil som Bergfeldt berättar om sin egen utredning hamnar dessa frågor i centrum. Det kan bidra till att minska stigmat, men det kan också skapa föreställningen att alla med svårigheter bör utredas. Den balansen är svår.
Bergfeldt har också betonat att hennes uppväxt med våld inte var orsaken till ADHD-diagnosen, men att den har format hur hon hanterat livet. Våldet i barndomen gjorde att hon tidigt lärde sig att vara på sin vakt. Den beredskapen har följt henne in i vuxenlivet och påverkat hur hon uppfattat sig själv som mamma och som människa. I tv-serien vävs dessa trådar samman: arvet från en svår barndom, kraven på att bli en annan sorts förälder och frågan om hur mycket av oss själva som faktiskt går att förändra.
Att hon valde att göra utredningen inför kamerorna har ifrågasatts, men för henne var det ett sätt att göra något jobbigt begripligt. Hon har sagt att hon hoppas att andra i liknande situation ska känna igen sig och våga söka hjälp. Även om debatten har varit hård står hon fast vid att serien var värd att göra. I stället för att backa vill hon fortsätta samtala om både ADHD, föräldraskap och våld i uppväxten – ämnen som länge varit svåra att prata om.
För Carina Bergfeldt handlade tv-serien aldrig bara om en diagnos. Den handlade om att bryta ett mönster. När hon ser tillbaka på utredningen och reaktionerna säger hon att hon förstår varför det väcker känslor. Men hon är övertygad om att kunskap är bättre än tystnad. Det är i sådana samtal, menar hon, som fördomar kan utmanas och fler vågar be om hjälp.
