Carly Rae Jepsens album fungerar bättre som koncept än sammanhållet verk

Den kanadensiska popartisten Carly Rae Jepsen är aktuell med dubbelalbumet Day and night, där hon väver samman familjeliv och dansgolv. Skivan, som ges ut på Interscope/Universal, är uppdelad i en dag- och en nattdel. I en recension av Mattias Dahlström får albumet betyget 3 av 5, och låten ”Motivation” pekas ut som bästa spår.

Jepsen har en ovanlig karriärresa bakom sig. Hon började i Canadian Idol, uppmärksammades av Justin Bieber och slog 2012 igenom med ”Call Me Maybe”. Låten blev en av 2010-talets största pophits och etablerade henne som en global stjärna. Men i stället för att försöka upprepa den formeln valde hon att gå en annan väg. Hennes senare album har blivit mer personliga och mindre strömlinjeformade. I Sverige skulle man kunna säga att hon gjorde en Tove Styrke – alltså bytte ett brett popgenomslag mot ett mer egenartat uttryck. I USA har den typen av rörelse fått etiketten ”mindie”, en blandning av mainstream och indie.

Genom åren har Jepsen byggt ett starkt rykte som albumartist, inte minst med 2015 års kritikerhyllade E•MO•TION. Den skivan gav henne kultstatus och visade att hon hade mer att komma med än en enskild hit. Hennes publik är inte lika bred som under ”Call Me Maybe”-eran, men den är lojal. Det gör henne till en intressant aktör i en musikindustri där allt fler artister satsar på långsiktiga karriärer snarare än tillfälliga listframgångar.

På Day and night försöker 40-åringen hålla fast vid det bubbligt poppiga och färgstarka från förr, samtidigt som hon skildrar vägen in i en medelålder som inte nödvändigtvis är tråkigare, men annorlunda. Dagdelen rymmer lättsam och studsig pop, medan nattdelen går åt ett mörkare och mer elektroniskt håll. Hon sjunger om moderskap och familjeliv, men vill inte lämna dansgolvet. I skärningspunkten mellan de två världarna hittar hon en del guldkorn. ”Motivation” är ett exempel: en luftig housepoplåt där Jepsen med både trötthet och värme sjunger ”I love this family” – en rad som känns ovanlig i en genre som annars domineras av ungdomsfixerade teman.

Recensenten är dock inte odelat positiv. Precis som många andra dubbelalbum fungerar Day and night bättre som koncept än som sammanhållet verk. Låtmaterialet hade enligt recensenten räckt till ett enkelalbum, men i dubbelformat blir skivan mastig och överlastad. De riktigt hållbara idéerna tar slut innan speltiden gör det.

Att albumet ges ut på Interscope/Universal, ett av världens största skivbolag, visar att Jepsen fortfarande betraktas som en betydande artist. Hennes position är dock en annan än under genombrottet. I stället för att jaga nya topplistehits har hon blivit en kultartist med en trogen skara lyssnare. För skivbolaget kan en sådan artist vara minst lika värdefull som en tillfällig hitmakare, eftersom hon genererar intäkter genom albumförsäljning, strömningar och turnéer över lång tid.

Musikindustrin har under senare år sett en tydlig trend mot längre album och dubbelutgåvor, inte minst eftersom streamingtjänster ofta belönar stora volymer. Men Jepsens album visar också att längd inte alltid innebär styrka. Day and night rymmer ambition och motsättningar: hon vill vara både förälder och festdeltagare, både popartist och indieikon. När det fungerar, som i ”Motivation”, uppstår något som få andra i hennes generation av popartister gör. Frågan är om materialet hade vunnit på att stramas åt. Enligt recensenten är svaret ja.