Catia Hultquist: Mardrömsflickvännen i ”Obsession” är vår tids kaninkokerska

Filmen ”Obsession”, en relationsskräckfilm av youtubaren Curry Barker, har blivit en internationell framgångssaga och en av sommarens mest omtalade filmer. Lika mycket som för dess skräckinslag har den uppmärksammats för den debatt som väckts kring huvudkaraktären Nikki, spelad av Inde Navarrette. Diskussionen om makt, samtycke och relationer har förts på allt från filmforum till sociala medier, och en lång rad kvinnliga tittare uppger att de känner igen sig i filmens mardrömsflickvän.

Handlingen kretsar kring Bear, spelad av Michael Johnston, en hygglig ung man som tröttnat på att befinna sig i vänskapszonen. I kompisgänget finns också hans bäste vän Ian och Sarah, som själv är förtjust i Bear. Men det är Nikki som är föremål för hans kärlek: hon skriver, är självständig, mystisk och aldrig krävande – en kvinna som tycks hämtad ur en manlig fantasi, inte olik den outgrundliga gestalten i ”Försvunnen” (Gone Girl).

När Bear inte förmår uttrycka sina känslor tar han till en magisk önskekvist, köpt i en hokus pokus-affär. Han önskar att Nikki ska älska honom mer än någon annan i hela världen. Önskan uppfylls, och till en början är allt idylliskt. Nikki flyttar in, och paret lever ett passionerat förhållande med alla de där sakerna som hör till ett lyckligt parliv.

Men snart förändras bilden. Nikki börjar visa alltmer oroväckande sidor: känsloutbrott, lögner och ett makabert initiativ när hon tillagar Bears döda katt till lunchmacka – en scen som blivit en av filmens mest uppmärksammade. Hon blir klängig, svartsjuk och kontrollerande, tejpar en dag igen dörren för att hindra honom från att gå till jobbet. Att föreslå en grabbkväll utan henne är inte att tänka på, och Bear blir allt räddare för att göra henne upprörd. Förhållandet rör sig obönhörligt mot ett blodigt slut.

Jämförelserna med ”Farlig förbindelse” (1987) har inte låtit vänta på sig. Där spelade Glenn Close Alex, en av filmhistoriens mest kända mardrömsflickvänner, som kokar sin älskares dotterkanin. Men där 1980-talets publik tog tydligt avstånd från Alex – ingen ville stämplas som kaninkokerska – är reaktionerna på Nikki betydligt mer splittrade. På forum som Reddit diskuteras filmen i termer av manligt berättigande, makt och samtycke. Flera tittare ser Nikki som offret och Bear som skurken. I den läsningen blir hans önskning en handling som berövar henne hennes självbestämmande, och hennes våldsamma reaktioner en konsekvens av hans ingrepp – inte en skildring av en galen kvinna.

Parallellt har Nikkis utbrott blivit viralt material för memes, med bildtexter som ”Jag – när han inte svarar på fyra timmar”. Att kvinnliga tittare skämtar om att känna igen sig har också en mörkare sida: många vittnar om att filmens skildring av relationer och beroende träffar närmare än vad man kanske vill erkänna.

Flera kritiker har beskrivit ”Obsession” som en form av kvinnoskräck, men om man dömer av publikens reaktioner tycks skräcken inför det motsatta könet vara jämnt fördelad. I poddavsnittet ”Drömmen om en chill tjej” av ”Varg söker sin pod” diskuterar Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist filmen. Strömquist menar att många lever i villfarelsen att ”sex, relationer och kärlek – det kan man bara ha lite casual”. Hon påpekar att man i stället ”leker och laborerar med en sorts urkrafter som är väldigt starka”, och ser filmens blodiga slut som en passande symbolik för vad som kan hända när passionen rivit igenom en grupp människor.

Curry Barker är en av de youtubare som tagit steget från Youtube-kortfilmer till långfilm, en väg som blivit allt vanligare inom skräckgenren. Med ”Obsession” har han nått en bred internationell publik, och Universal Pictures står bakom distributionen. Framgången visar hur sociala medier, memes och publikens egna diskussioner kan driva en film till kommersiell framgång på ett sätt som tidigare var förbehållet den traditionella marknadsföringsapparaten.

På så vis kan ”Obsession” läsas som en spegel av vår ambivalenta inställning till kärlek och passion i dejtingapparnas tid. Många vill bli älskade, men är samtidigt rädda för kärlekens okontrollerbara kraft – den som önskekvisten i filmen så effektivt symboliserar. Och frågan om vem som är offer och vem som är förövare överlämnas åt publiken att fortsätta brottas med.