Madame Nielsen: ”Jag har levt som en sorts man och nu är jag en sorts kvinna”

Den danska författaren och performancekonstnären Madame Nielsen är tillbaka i Sverige med romanen ”Lamento” – en bok som efter tio års frånvaro på den svenska marknaden nu röner stor uppmärksamhet. Med ett författarskap som vägrar låta sig fångas in i traditionella kategorier fortsätter hon att utmana både läsare och litteraturkritiker.

Madame Nielsen, som tidigare levde och verkade under namnet Claus Beck-Nielsen, har under två decennier genomgått en rad offentliga transformationer. Hon har bland annat dödförklarat sig själv, levt som hemlös i Köpenhamn och uppträtt vid fronten på Krim 2014 som den gitarrspelande gestalten ”Miss World”. För den danska publiken är hon ett välbekant inslag i kulturlivet, och även i Tyskland har hon etablerat sig med flera verk skrivna direkt på tyska.

Den nya romanen, som gavs ut i Sverige i april av förlaget Ersatz, har fått ett mottagande som få svenska böcker upplever. Kritiker som Nina Lekander i Expressen och Aase Berg i Dagens Nyheter har hyllat boken i starka ordalag. Berg konstaterade att ”nästan all samtidslitteratur bleknar till amatörprosa i jämförelse med Madame Nielsens passionerade precision”. I Storbritannien, där boken nyligen släpptes, har den utsetts till obligatorisk läsning av artisten Dua Lipas litterära podcast ”Service 95”.

”Lamento” har beskrivits som omvänd autofiktion – en beteckning Madame Nielsen själv uppskattar. Medan traditionell autofiktion utgår från jagets perspektiv, väljer hon här att skriva om sig själv genom andras ögon. Romanens berättare är kvinnan i en relation där mannen blir alltmer uppslukad av ett dubbelliv bland stadens hemlösa. För den som känner till Madame Nielsens egen historia är parallellerna tydliga – hennes tidigare äktenskap med författaren Christina Hesselholdt och hennes eget liv som hemlös i början av 2000-talet ligger som ett slags biografiskt raster över texten.

– De senaste tio årens autofiktion handlar mest om jag, jag, jag. Och att jag har blivit kränkt, säger Madame Nielsen när vi möts i Stockholm efter en performance i Imatra nära den ryska gränsen.

Hon menar att romanens perspektiv blir fiktion i samma ögonblick som hon antar en annan persons blick på henne själv. Samtidigt är hon övertygad om att det hon skriver är sant – en paradox hon medvetet odlar.

Skrivprocessen är intensiv och krävande. Madame Nielsen beskriver hur hon skriver i koncentrerade perioder som sällan varar längre än två veckor, innan språket tar över helt och hon inte längre kan sova. Den sortens intensitet präglar också ”Lamento”, vars grundfråga kretsar kring hur man övervinner förälskelsen och lär sig älska vardagen.

– Mannen i romanen verkar vilja vara inne i elden hela tiden. Det måste bränna, säger hon.

Bakom sig har Madame Nielsen en serie verk som alla växt ur egna erfarenheter: en biografi över Claus Beck-Nielsen, en skildring av en resa till Irak i samband med invasionen 2004 och en berättelse om migrantströmmarna genom Europa 2015. Hennes kommande roman ”Tidsåndernes hus”, som utkommer 2026, handlar om när hon fick sparken från en teater i München och använder sig av samma autofiktiva teknik.

Madame Nielsen ser sig själv som ett namnlöst väsen som genom olika identiteter undersöker vad det innebär att existera. Hon betonar att hennes kvinnlighet växt fram ur ett konstnärligt utforskande, inte ur en transidentitet.

– Att över huvud taget ha en föreställning om vem man egentligen är tycker jag är extremt narcissistiskt. Varje människa kommer till världen som namnlös potential, säger hon.

Hon berättar om vännen som är nunna i Sankt Hildegard-klostret vid Rhen och hur de bär varandras längtan – vännen drömmer sig bort från klosterlivet medan Madame Nielsen längtar dit och efter att ge tillvaron en fast form. Framöver planerar hon ett performanceverk tillsammans med regissören Christian Lollike där en AI-språkmodell ska skapa en förbättrad version av henne själv på scenen.

För svenska läsare innebär ”Lamento” en möjlighet att återupptäcka ett av Nordens mest särpräglade författarskap – en röst som vägrar låta sig definieras och som fortsätter att utmana både litteraturens och identitetens gränser.