Christer Mattsson: Antirasister tar sig rätten att slå fast hur judar ska vara

En forskare och föreståndare för Segerstedtinstitutet har blivit utsatt för ett drev i sociala medier efter att ha talat om antisemitism i tv. Det som framför allt bekymrar honom är att kritiken kommer från personer inom den antirasistiska rörelsen – en rörelse han själv varit aktiv i sedan tonåren.

I en opinionstext beskriver han hur kommentarsfälten fyllts med lögner och elakheter, och hur situationen väcker djupa frågor om minoritetsskyddet i Sverige. Minoritetsskyddet är en av den svenska demokratins grundpelare och innebär att varje medlem av en minoritet har särskilt skydd för rätten att definiera vem den är och rätten att bli hörd när man upplever sig utsatt för diskriminering eller missaktning.

Den antirasistiska rörelsen har historiskt fungerat som en megafon för utsatta minoriteter. Men enligt forskaren verkar detta inte längre gälla för alla judar, särskilt inte för dem som stödjer en judisk stat – vilket han betonar inte är detsamma som att försvara Israels regering.

Efter attacken den 7 oktober och den efterföljande vågen av antisemitism menar han att den antirasistiska rörelsen har svikit sitt uppdrag gentemot den judiska minoriteten. Inom rörelsen har det blivit accepterat att oemotsagd uttrycka sig om hur judar bör vara, med uttalanden som ”riktiga judar är inte sionister” eller ”judar hör hemma i Polen”.

Villkorade krav och historiska paralleller

Forskaren lyfter fram hur antisemitismen genom historien dykt upp i nya skepnader i varje tid. Varje generation har kunnat genomskåda föregående generationers antisemitism – myterna om att judar förgiftat brunnar eller i hemlighet styr världen genom kontroll över medier, lärosäten och kultur. Men varje generation tycks samtidigt falla för sin tids version av antisemitismen.

I dag menar han att denna antisemitism kommit tillbaka i form av en ”mytisk antisionism”, där kollektiva fantasier om ensidig ondska och oinskränkt makt sprids på nytt. Detta inskränker judars trygghet i samhället.

Genom historien har det ställts olika villkor på judar för att de ska accepteras: att bli kristna, att bli socialister, att bli muslimer. Nazismen skilde sig genom att betrakta judar som ett biologiskt problem, vilket ledde till försök till total utplåning. I dag ställs enligt honom kravet att judar ska vara antisionister och ensidigt ta avstånd från Israel.

Forskning visar på bristande trygghet

Forskning visar tydligt att judar i Sverige i dag känner sig berövade sitt minoritetsskydd. De tvingas förhandla med sig själva om vilka de är och kan vara, och när och var de kan visa upp den identitet de upplever som mest autentisk.

Den antirasistiska rörelsen, som annars är skicklig på att beskriva hur minoriteter utsätts för mikroaggressioner och minoritetsstress, ser enligt forskaren inte den judiska minoritetens utsatthet – eller väljer att bortse från den. Minoritetsskyddet tycks ha blivit villkorat till dem som accepterar rörelsens förbehåll.

Kravet på hur judar ska vara leder till att minoriteten låses in bakom rigorös säkerhet – fysiska murar runt judiska institutioner, polisringar kring sammankomster och hemliga adresser till möten. En alltmer tilltagande otrygghet sprider sig.

Forskaren betonar att det går utmärkt att kritisera Israel, liksom vilket annat land som helst, i de strängaste ordalag utan att blanda in antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier. Att framställa skadedjur, rovdjur eller satan tillsammans med davidsstjärnan är urgamla antisemitiska stereotyper, liksom påståenden om att judar eller sionister styr världen, media och finansmarknader.

Personliga erfarenheter formar perspektivet

Forskaren delar med sig av sin egen bakgrund för att illustrera problematiken. Han var sjutton år när han första gången upplevde explicit rasism och antisemitism i klassrummet. Men även om det inte syntes på honom har hela hans liv präglats av den antiziganism som hans morfar utsattes för.

Hans morfar slängdes ut från skolan och tvingades dölja sin romska identitet, vilket även berövade barnbarnet hans historia. Första gången forskaren hörde sin morfar tala sitt modersmål var när morfadern låg i feberyrsel på dödsbädden. Vid 20 års ålder insåg han att med morfaderns död skulle även möjligheten till en viss identitet dö.

Som någon som förlorade möjligheten att leva med romsk identitet intervjuar han i dag unga judar som upplever att de håller på att förlora sin judiska identitet. Det är en ödets ironi att rörelsen han varit del av i många år nu är en del av problemet, både enligt hans analys och de unga judarnas egna ord.

Risk för polarisering

Det som förstärker ironin är att detta sker med samma logik och metoder som är vanliga bland de högerextremister han arbetat med som lärare och studerat som forskare. Situationen har skapat en utveckling där antirasismen riskerar att bli en vänsterfråga och kampen mot antisemitism en högerfråga.

Konsekvensen av denna polarisering är att minoritetsskyddet som demokratisk princip löses upp och blir en värderingsfråga snarare än en grundläggande rättighet.

Men forskaren menar att utvecklingen inte är oåterkallelig. Det finns fortfarande möjlighet att lära av historien, se de egna misstagen och ändra riktning. Den antirasistiska rörelsen är både ett resultat av och en förutsättning för den svenska demokratins radikala idé att minoriteter äger rätt att definiera sig själva.

För att minoritetsskyddet ska bestå måste den nuvarande likgiltigheten ersättas med en ödmjuk insikt om hur judar drabbas av rörelsens krav på hur en ”god jude” ska vara och tycka. Utan denna insikt riskerar en av den svenska demokratins grundpelare att urholkas, med konsekvenser inte bara för den judiska minoriteten utan för hela det demokratiska samhället.