Christian Rück: Är det ett misstag att barnen slutat duscha efter gympan?

När värmeböljan låg över Stockholm kunde badgästerna på Eriksdalsbadet se hur få badvakter som rörde sig runt den stora utomhusbassängen. Trots att vattnet var fullt av människor i alla åldrar syntes vakterna sällan till. På ett stort hotell i Orlando, Florida, var bilden den omvända. Där stod sex badvakter ständigt kring en tom pool och rörde sina huvuden i en nickande rörelse för att undvika blänk i vattenytan. Kontrasten illustrerar en av vår tids stora samhällsfrågor: hur mycket risk ska vi acceptera?

Redan Aristoteles såg mod som vägen mellan dumdristighet och feghet. Mod innehåller alltid en risk, och risken är en förutsättning för att utveckla omdöme. När risker betraktas som något som ska elimineras krymper utrymmet för mod. Frågan är inte bara filosofisk. En idrottslärare har beskrivit hur barnen inte duschar efter idrotten. Föräldrarna har pratat med barnen, men inget har förändrats. Många barn förstår inte meningen med att duscha tillsammans med andra; som vuxen går man ju hem från gymmet och duschar. I Sverige är barns autonomi central, och att tvinga barn till något görs inte lättvindigt.

Under 2025 rapporterade Svenska Livräddningssällskapet 103 omkomna i drunkningsolyckor, medan Brottsförebyggande rådet (Brå) konstaterade 84 fall av dödligt våld. Siffrorna väcker frågan om var samhället ska sätta in sin bevakning – och om säkerhetsåtgärderna står i proportion till riskerna. Risksociologen Ulrich Beck myntade begreppet risksamhället på 1980-talet. Enligt Beck har samhällen alltid innehållit faror – krig, pest och naturkatastrofer – men dessa drabbade människor utifrån. Dagens risker handlar om beslut. När risken blir mätbar följer ansvaret med den som fattar beslutet. Den som inte köper en avancerad babyövervakning eller låter tonåringen bada ensam måste kunna förklara varför.

Riskminimeringen har gett resultat. Spädbarnsdödlighet, dödliga sjukdomar och olyckor ligger i stora delar av världen på historiskt låga nivåer. Men risksamhället har en baksida. Beck talade om ett samhälle präglat av byråkratiskt organiserad noggrannhet och försiktighet. När allt beskrivs som risk uppstår ett kroniskt tillstånd av osäkerhet, där världen upplevs som farlig även när ingenting händer. I politiken syns samma mönster i debatter om migration, kriminalitet och militära hot.

Oron för vad detta gör med barnen växer. I en amerikansk undersökning av 8–12-åringar uppgav 71 procent att de aldrig använt en vass kniv utan övervakning, och 62 procent hade inte gått eller cyklat till skolan på egen hand. Leken har blivit alltmer vuxenstyrd och utspelar sig på bestämda platser i stället för i barnens egna upptäcktsfärder. Professor Anna-Karin Lindqvist vid Luleå tekniska universitet har uppmärksammat att en sjuåring i dag rör sig över en yta som är mindre än en ekologisk kos yta, och endast 0,1 procent av den yta som äldre släktingar rörde sig inom vid samma ålder. Det påverkar både självständigheten och den fysiska hälsan.

Jonathan Haidt, socialpsykolog och författare till ”Den ängsliga generationen”, har beskrivit hur lekplatser gått från att vara utmanande miljöer där barn kan klättra högt och slå sig, till att bli extremt säkra och allt oftare övervakade av vuxna. Haidt menar att en alltför säker lekplats inte förbereder barn för världen. En bra lekplats ska kunna ge blåmärken – men inte ärr. Att cykla till skolan innebär en risk, men ger också träning i omdöme, orientering och självförtroende. Den som aldrig får möta obehag får svårt att hantera det som inte går att eliminera.

Förmågan att hantera motgångar kallas i dag ofta för resiliens. Historiskt har begreppet varit mer kollektivt. Under viktoriansk tid i Storbritannien talades det om ”moral spine”, en ryggrad i bemärkelsen plikt och dygd. I Ukraina har kriget gett upphov till begreppet ”nezlamnist”, som bokstavligen betyder obrytbar. Det handlar om kollektiv motståndskraft: tillsammans kan vi inte kollapsa, inte ens under mycket hårt tryck. Avståndet till Sverige är stort, men erfarenheten av att möta motgångar tillsammans är relevant också här.

Nu är sommarens värmeböljor över och ett nytt skolår tar sin början, med skolgymnastik, dusch och andra sociala risker på schemat. Det är situationer som kan kännas obehagliga, men som också tränar barn i att hantera känslor. Poängen är inte att utsätta dem för fara, utan att låta dem möta hanterbart obehag, ansvar och risk. Annars riskerar samhället att uppfostra barn som aldrig får lära sig navigera livets stormiga hav.