Birgitta Lillpers nya roman doftar av ved, tjära och sött trä

Birgitta Lillpers nya roman ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” utspelar sig i Orsa i Dalarna vid sekelskiftet 1700–1800. Boken ges ut på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges ledande bokförlag, och omfattar 157 sidor. Den bygger på författarens arkivforskning kring den verklige Matslofva Erik Olsson, en träsnidare som här väcks till liv tillsammans med sin hustru Karin.

Orsa är en bygd med starka traditioner av folkmusik och hantverk, vilket gör valet av huvudperson och berättelse särskilt laddad. Romanens titel syftar på pors, en växt som doftar och växer i fuktiga nordiska marker. Redan i de första scenerna etableras en värld där dofterna av ved, tjära och sött trä fyller rummen. Läsningen, skriver Dagens Nyheters Jonas Thente i en recension, påminner om att röra sig genom ett hembygdsmuseum – men till skillnad från museets uppmaning att inte vidröra föremålen, låter Lillpers dem leva.

Lillpers har under flera decennier byggt ett författarskap som utmärks av ett poetiskt, ibland svårfångat språk och av en nära relation till landskapet. Med den nya romanen fortsätter hon att utforska vad som händer när historiens tysta människor får komma till tals.

Handlingen inleds med en katastrof. Den lokale fylleristen Katt Lars vacklar in i Erik och Karins stuga och råkar stöta Karins fiol in i elden. Fiolen har tillhört Karins bror, som dött i krig. För Karin är den både ett minne och en inkomstkälla. Erik, som är döv och arbetar som träsnidare, påbörjar ett långt arbete med att bygga en ny fiol. Den strävan blir romanens röda tråd.

Lillpers skapar ett språk som varken är 1700-talssvenska eller helt modernt. Hon blandar lokala ord och vändningar med ett mer litterärt register. I romanen heter det rödsot snarare än tuberkulos, och företeelser som rotkorg, lövtäkt och lokträn förklaras av sammanhanget. Ett ord som ”bög” förekommer i en betydelse som tycks vara någon form av ryggsäck, utan att kommenteras. Metoden ger texten en omedelbarhet som är svår att uppnå med ett rent modernt språk.

Samhället som skildras är djupt präglat av kristendomen, men spåren av en äldre, hednisk värld finns kvar under ytan. Bibelorden finns i människornas medvetande, medan det förflutnas föreställningar snarare förtigs. I många avseenden liknar deras liv det som beskrivs i Bibeln, bortsett från att kyrkans hierarkier sedan länge är etablerade. Det är en värld där staten nästan inte syns, men där ett av parets barn registreras därför att han är döv och kan behöva hjälp från Stockholm. Det är en av få påminnelser om att det finns en större värld bortom byn.

I bakgrunden skymtar Falu gruva. Vid den här tiden var den en av Europas viktigaste koppargruvor och en motor i svensk ekonomi. För människorna i Orsa är den dock ett avlägset inslag. Genom en granne som har kontakter med gruvan antyds den gryende industrialismen, men den påverkar ännu inte vardagen. Det enda moderna i tillvaron är möjligen att en framtid utanför socknen börjar bli tänkbar.

Jonas Thente beskriver romanen som liten men senig och kopplar dess estetik till 1970-talets litterära undersökningar av Sveriges ursprung. Han noterar att Lillpers är återhållsam med värderingar. Hon låter det forna livet utspela sig utan att döma det. Det är ett medvetet val som gör att berättelsen behåller sin tyngd och trovärdighet.

För en samtida läsare är avståndet till Erik och Karins värld påtagligt. Många av de problem som då styrde vardagen är i dag bagateller. Tuberkulos är inte längre en hotande sjukdom i Sverige, och en förlorad fiol kan ersättas med ett nyköpt instrument. Ändå är de grundläggande erfarenheterna desamma: sorg, förlust, skapande och hopp. Det är där som ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” hittar sin styrka, som en påminnelse om att det förflutna aldrig är helt avlägsnat.