Cilla Naumanns nya roman är jordigt konkret och skräms med en trädgårdstomte av plast

En kvinna gräver i sin trädgård och hittar ett förflutet hon inte kan fly ifrån. Hennes samtid är vagt dystopisk, och gränsen mellan det privata och det hotfulla är tunn. I en ny recension av boken ”Juni natt blir aldrig av” skriver kritikern Samuel Levander att läsningen väcker associationer till Stephen King – och att han hör ljud från papperet.

Levander lyfter fram det obehagliga i berättelsen, men också det språkligt närvarande. Att en text kan ge upphov till ljudintryck är ovanligt; det tyder på en författare som arbetar med rytm, pauser och upprepningar. Det är inte fråga om skräck i konventionell mening, utan om en existentiell oro som ligger under vardagen. Den känslan förstärks av att handlingen utspelar sig i en samtid där tryggheten verkar ha luckrats upp, utan att något tydligt katastrofscenario har inträffat.

Handlingen kretsar kring en kvinna som konfronteras med sitt trauma när hon bearbetar marken omkring sig. Trädgården, ofta en plats för återhämtning och kontroll, blir här en plats där det dolda kommer fram. Det förflutna är inte bara något hon bär med sig; det är något hon bokstavligen gräver fram. Levander beskriver det som en berättelse där minnena finns i jorden, i växtligheten, i själva platsen. Det är ett grepp som ger romanen en fysisk tyngd och gör läsningen mer påtaglig än enbart intellektuell.

Boken ansluter till en bredare trend inom samtida nordisk prosa, där psykologisk spänning och övernaturliga element får allt större utrymme. Under senare år har flera svenska förlag satsat på böcker som rör sig i gränslandet mellan realism och skräck. Läsare söker berättelser som inte bara underhåller utan också berör existentiella frågor. Den här typen av romaner har också blivit vanligare på kultursidor och i bokcirklar, där man diskuterar dem som litteratur snarare än ren genreunderhållning.

Stephen King har sedan 1970-talet visat att skräck och litterär kvalitet inte behöver stå i motsats till varandra. Hans romaner kretsar ofta kring vanliga människor i små städer, där det övernaturliga blottlägger något mänskligt. Den jämförelsen är relevant för ”Juni natt blir aldrig av”, som enligt Levander använder liknande grepp: en konkret miljö, en långsam upptrappning och en hotfull stämning som växer i takt med att huvudpersonen närmar sig sanningen. Liksom hos King handlar det inte om det övernaturliga i sig, utan om vad det övernaturliga gör med människor.

Den vagt dystopiska samtiden är också ett tema som blivit allt vanligare i litteraturen. Till skillnad från klassiska dystopier handlar det inte om ett tydligt samhällssystem, utan om en känsla av att något håller på att falla sönder. I ”Juni natt blir aldrig av” finns den känslan med från första sidan, som en ton under texten. Den gör att det personliga traumat också blir en kommentar till en större oro i tiden. Det är ett grepp som flera yngre svenska författare använt under senare år, ofta med blicken riktad mot psykisk ohälsa, rotlöshet och relationer som brister.

För den svenska bokmarknaden kommer boken in i en tid då intresset för inhemsk spänningslitteratur är stort. Enligt flera branschrapporter har svenska läsare i allt högre utsträckning valt nordiska författare, och bokhandlare lyfter ofta fram psykologiska romaner med starka miljöer. Hösten är dessutom den viktigaste säsongen för skönlitteratur; mörkare kvällar gör att nya titlar har goda chanser att nå ut. En recension som Levanders kan väcka läsares nyfikenhet och sätta boken på kartan inför julhandeln.

Levanders recension understryker att ”Juni natt blir aldrig av” inte är en bok att läsa i en enda sittning och sedan glömma. Den kräver något av läsaren och lämnar spår efter sig. I en samtid där mycket ska gå snabbt är det i sig en kvalitet. Att höra ljud från papperet är en ovanlig beskrivning av en läsupplevelse, men den fångar något väsentligt: att bra litteratur kan vara en sensorisk erfarenhet, inte bara en historieberättelse.