Brion Gysin, den brittisk-kanadensiske konstnären som levde mellan 1916 och 1986, var en central gestalt i det sena 1900-talets experimentella konstscen. Trots sitt enorma inflytande på samtida musik, litteratur och konst har han förblivit relativt okänd för den breda publiken. Nu gör Musée d’Art Moderne i Paris ett försök att förändra detta genom den omfattande utställningen ”Brion Gysin. Le dernier musée”, som visas fram till den 12 juli.

Detta är den första stora retrospektiva presentationen av Gysins verk i den stad där han tillbringade stora delar av sitt liv. För de flesta är namnet Brion Gysin förmodligen främmande, men hans konstnärliga metoder och idéer har spridit sig som ringar på vattnet genom olika konstformer och generationer.

Gysin var den kreativa kraften bakom den så kallade ”cut-up”-tekniken, där text klipps sönder och arrangeras om för att skapa nya betydelser. David Bowie använde sig av metoden när han som ung artist experimenterade med textremsor från uppklippta böcker. Författaren William Burroughs, under heroinets inflytande, avslutade sin roman ”Naked lunch” från 1959 med hjälp av samma teknik fast med rakblad som verktyg. Även jazzlegendaren Don Cherry, som var bosatt i Skåne, samarbetade med poeter som använde Gysins rytmiska textfragment på scen.

Själv beskrev William Burroughs Gysin som ”den enda person jag någonsin respekterat”. Laurie Anderson och medlemmar i The Rolling Stones har också hyllat hans innovativa arbete. Men trots dessa imponerande rekommendationer har Gysin aldrig nått samma erkännande som många av de konstnärer han influerat.

Gysins konstnärskap var mångfacetterat och svårfångat. Som målare lutade han sig starkt mot den arabiska kalligrafins tradition, där bokstäver inte enbart bär betydelse utan också fungerar som ornament och rörelse. I hans verk blir skrift både ett verktyg för kommunikation och ett visuellt material med egen rytm och egen kropp. Bilderna fungerar aldrig som ett fönster mot en fast verklighet utan som ett fält av fragment som ständigt kan omordnas. Tecknen glider över i abstraktion och läsbarheten löses upp.

Ett problem med den nuvarande retrospektiven i Paris är att Gysins verk inte alltid passar för museala jättepresentationer. Hans konst är för spretigt och gåtfullt för att fungera optimalt i högtidliga salar. En mindre utställning som Carl Michael von Hausswolff anordnade på Färgfabriken i Stockholm 2003 lyckades bättre fånga den experimentella atmosfären. Den utställningen, som kallades ”Influence”, lyfte också fram det fantastiska internationella nätverk som uppstod kring konstnären.

En liknande ambition syns i grupputställningen ”Underwood 2246449-5 (Les diables de Brion)” på det lilla Paris-galleriet New Galerie, som visas fram till den 30 maj. I centrum står två apparater som blev viktiga i Gysins konstnärliga praktik: William Burroughs skrivmaskin av märket Underwood och den så småningom världsberömda ”Dreamachine”.

Dreamachine utvecklades av Gysin i början av 1960-talet tillsammans med matematikern Ian Sommerville, som också var William Burroughs unge älskare. Apparaten består av en roterande cylinder med utskurna hål och en lampa i mitten. När en person sitter framför maskinen med slutna ögon skapar ljuset blinkande mönster som enligt verkets skapare framkallar hallucinationer och helt nya psykiska tillstånd.

Dreamachine har blivit något av en kultföremål inom konstvärlden och har visats på otaliga utställningar genom åren. Även om många inte upplever den utlovade transcendensen som verket lovar, representerar det Gysins experimentella anda och hans strävan efter att utvidga medvetandet genom konst.

Gysins betydelse ligger inte främst i enskilda verk utan i hans förmåga att skapa förbindelser mellan olika konstnärliga uttryck och människor. Han var en central nod i ett underjordiskt nätverk som skapade kopplingar mellan konstnärer på överraskande sätt. Hans inflytande sträcker sig från Beat-generationens författare till punkrocken och vidare till samtida experimentell musik och konst.

Frågan är om den stora retrospektiven i Paris kommer att förmå ge Gysin det erkännande som många anser att han förtjänar. Hans verk passar kanske inte alltid in i det traditionella museisammanhanget, men hans idéer och metoder fortsätter att inspirera nya generationer av konstnärer som söker alternativa sätt att uttrycka sig och utforska medvetandets gränser.