Daniel Suhonen: Att Stefan Stern lämnar Socialdemokraterna är en befrielse för partiet

Stefan Sterns avgång från Socialdemokraterna har väckt begränsad uppmärksamhet inom partiet. När den tidigare högt uppsatte partifunktionären nyligen meddelade att han lämnar partiet efter över 20 år, betraktades beskedet av många snarare som en befrielse än en förlust.

Stern, som tidigare varit vice partisekreterare och gruppsekreterare i riksdagen, var under lång tid Mona Sahlins närmaste rådgivare och chefsstrateg. Hans politiska karriär inom Socialdemokraterna sträckte sig över flera valrörelser, men den inkluderade också betydande misslyckanden som sällan lyfts fram i hans egen berättelse.

En anekdot från socialdemokratiska riksdagsgruppen 2013 eller 2014 illustrerar partiets blandade känslor kring Sterns karriärval. När det framkom att han blivit kommunikationschef hos investmentbolaget Investor blev det först helt tyst i rummet. Sedan ska en riksdagsledamot med jönköpingsdialekt ha skämtat: ”Han är smart, Stern. Han tar dem inifrån!” Skrattet som följde tystnade dock snabbt när gruppen insåg att det snarare var socialdemokratin han ”tagit inifrån” under lång tid.

Våren 2011, när Håkan Juholt övertog som partiledare, var Stern på väg ut från partiet. Några veckor senare började han skriva debattartiklar om behovet för Socialdemokraterna att acceptera vinstdrift i välfärden. Kort därefter anställdes han som direktör i ett av Peje Emilssons välfärdsbolag, innan han gick vidare som senior rådgivare åt både familjen Ax:son Johnson och Investor, där han senare blev chefslobbyist och kommunikationschef.

Under åren som följde hamnade Stern upprepade gånger i debatt om vinster i välfärden och socialdemokratins vägval. I dessa sammanhang lyfte han ofta fram sin tunga karriär inom partiet och de valsegrar han varit med om. Däremot nämnde han sällan Euro-omröstningen 2003, där han som Ja-sidans general ledde en kampanj med hundratals miljoner kronor från näringslivet men ändå förlorade. Inte heller Mona Sahlins grundliga valförlust 2010, när han verkligen satt vid makten, blev ett återkommande samtalsämne.

Medan hedersmoderaten Mats Svegfors avgång från sitt parti väckte stort rabalder och berörde många, har Sterns exit knappt omnämnts. Socialdemokraterna har förlorat hundratusentals medlemmar de senaste decennierna, och att förlora Stern ses uppenbarligen inte som någon större tragedi inom partiet.

Nyligen anställdes Stern av den nyliberala tankesmedjan Timbro, vilket ytterligare cementerar hans politiska omsvängning. Kritiker menar att han verkar ha flera deltidsuppdrag som senior rådgivare samtidigt, vilket ger intryck av en splittrad yrkeskarriär inom näringslivets kommunikationssfär.

I sin avskedstext på DN Debatt attackerar Stern med kraft sitt gamla parti. Han menar att Socialdemokraterna inte kan styra landet och utgör ett hot mot en rad samhällsfunktioner. Han hävdar att partiet kommer driva människor ur arbete, men nämner inte med ett ord den högerregering som under fyra år administrerat en av EU:s högsta arbetslöshetsnivåer, vilken ökat med 100 000 personer sedan valet.

Stern kritiserar också Socialdemokraternas samarbetspartner Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och kallar dem för ”dåliga kamrater”. Detta trots att både Göran Persson och Mona Sahlin – två partiledare som Stern själv arbetat nära – ville samarbeta med just dessa partier.

Sedan Stern lämnade partiet har Socialdemokraterna utvecklat sin politik på flera områden. Partiet har insett att ohämmat vinstuttag ur skola, vård och omsorg inte är en hållbar modell. Man har också föreslagit en bankskatt för att få banker att bidra mer till samhället, samt marginellt höjda skatter för de allra rikaste. Med en rödgrön regering finns också möjligheter till en mer ambitiös klimatpolitik, något som efterfrågas av delar av näringslivet som producerar för världsmarknaden.

För många framstår dessa politiska ställningstaganden som modesta och rimliga reformer snarare än radikal politik. Frågan som väcks är om Stern någonsin verkligen var socialdemokrat i hjärtat, eller om hans tid i partiet snarare var ett språngbräde till hans nuvarande roll som näringslivsföreträdare och lobbyist.