En nyutkommen volym i Svenska Akademiens klassikerserie riktar ljuset mot en av Sveriges mest centrala teatergestalter under 1900-talet. Erland Josephsons ”Sanningslekar. Berättelser ur ett skådespelarliv” har utkommit på bokförlaget Norstedts, 311 sidor, med Per Wästberg som redaktör och inledare. Boken består av dagboksliknande texter från 1990-talet och ger en vidgad bild av skådespelaren, författaren och regissören, som under decennier var en av landets mest kända kulturgestalter.
Josephson, som föddes 1923 och avled 2012, var verksam inom nästan alla konstformer. Han debuterade som lyriker och romanförfattare, men blev främst känd för sina insatser på teater och film. Under en rad år ledde han Dramaten, Sveriges nationalscen för talteater, och han samarbetade tätt med Ingmar Bergman, en av landets internationellt mest kända regissörer. Samarbetet sträckte sig över såväl tv som teater och gav honom en central plats i den svenska efterkrigstidens kulturliv.
Redan 1956 visade han prov på sitt skarpa sinne för teaterns villkor. I SVT har nyligen visats filmen ”Sceningång”, med manus av en 33-årig Josephson. Filmen skildrar en grupp unga skådespelare som ska lära sig livet, och sista ordet ges åt en åldrad premiäraktör, spelad av Edvin Adolphson. Det var ett tidigt exempel på en konstnär som rörde sig obehindrat mellan genrer och medier.
I boken framträder en mångsidig konstnär. Läsaren möter Josephson som gästspelande skådespelare i Paris, där han sitter på golvet i Peter Brooks uppsättning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Vi får också följa honom som filmregissör för ”Marmeladupproret” och som en åldrad scenartist, när han i åttioårsåldern spelar mot Lena Nyman i ”Romeo och Julia” på Teater Brunnsgatan Fyra. Den röda tråden är hans egen röst – reflekterande, ironisk och samtidigt allvarlig.
Bokens titel antyder en dubbelhet. Å ena sidan handlar det om teaterns grundläggande lekar, å andra sidan om sanningar i en människas liv. Josephson formulerar själv den gåta som präglar många skådespelare: ”När jag numera ser mig i spegeln, något som jag aldrig har gillat men ofta varit tvungen till, tycker jag att jag blir mer och mer mig själv och samtidigt mer och mer påminner om andra.” Citatet fångar en konstnärlig hållning där den egna identiteten ständigt förhandlas.
I sitt förord beskriver Per Wästberg texterna som ”spirituellare än det mesta på svenska”. Wästbergs urval och inledning fogar in boken i Akademiens klassikerserie, som tidigare rymmer allt från Heliga Birgitta till Carl von Linné och Gunnar Ekelöf. Josephson är därmed inte bara en scenkonstnär som minns – han lyfts också in i en litterär tradition.
Porträtten av kollegor utgör bokens kärna. Josephson tycks ha haft blicken för det som gör en scenkonstnär unik. Här väcks den gravallvarlige Ulf Johansson till liv, liksom Olle Hilding, som i sin sista föreställning fick bäras in på scenen. Margaretha Krook, Georg Rydeberg och Ingvar Kjellson passerar revy. Kjellson beskrivs som ”en säregen blandning av adjunkt och clown”. Särskilt varmt skriver Josephson om Jan-Olof Strandberg och Gunn Wållgren – Strandberg för sin snabbhet, Wållgren för att han var ”prosa och poesi i en person”.
Men boken är ingen nostalgisk hyllningskavalkad. Josephson kan höja tonen. Den enda gången han gör det gäller en konflikt med Dagens Nyheter sedan Ingmar Bergman knuffat teaterkritikern Bengt Jahnsson. Händelsen ledde till böter på 5 000 kronor. Josephson beskriver Jahnsson som en ”ondsint” kritiker och menar att en vanlig missuppfattning ligger bakom bilden av konflikten. Episoden visar hur nära det offentliga samtalet och det personliga minnet stod varandra i den tidens teatervärld.
Det judiska arvet är en bakgrundsfaktor snarare än ett tema. Josephson citerar uttrycket ”Livet är för allvarligt för att tas på allvar” och skriver att hemlösheten kan skänka en hemkänsla – en erfarenhet han delar med varje seriös skådespelare. Det är en ton som går igen i hela boken: allvaret bärs upp av en lätthet, och det personliga görs allmängiltigt.
Utgivningen av ”Sanningslekar” kommer i en tid när teatermemoarer och personliga dokument från svensk scenhistoria väcker förnyat intresse. Boken erbjuder en påminnelse om Josephsons särskilda position: en intellektuell ironiker, men också en människa med blick för livets dubbla bottnar. För den som vill förstå 1900-talets svenska teater är den en viktig pusselbit.
