Po Tidholm: Därför kraschade Socialdemokraterna i Norrland

Socialdemokraterna tappar allt mer mark i Norrland. I årets riksdagsval minskade partiet med i genomsnitt fyra procentenheter i de nordliga regionerna, och i kommuner som Kramfors, Åsele och Överkalix har stödet halverats. Utvecklingen analyseras av journalisten Po Tidholm i Dagens Nyheter, som konstaterar att partiet inte längre kan ta norrlänningarnas lojalitet för given.

Länge förklarades väljarraset med att gamla socialdemokrater i stället sökt sig till Sverigedemokraterna. Centrum–periferi-konflikten, hette det, hade omvandlats till kulturkrig om vargjakt, strandskydd, bränslepriser och äganderätt. Det skedde trots att SD aldrig presenterat någon sammanhängande landsbygdspolitik. Nu backar även SD i norr. Segertåget har bromsat in – och därmed krävs nya förklaringar.

Tidholms slutsats är enkel och nedslående: Socialdemokraterna har helt enkelt inte brytt sig om Norrland. Bara tio procent av befolkningen bor norr om Dalälven, och valstrategiskt har partiet i stället riktat in sig på osäkra storstadsväljare och urbana medelklassmittenväljare. Med ett rekordjämnt valresultat borde varje röst ha räknats. I stället lämnades en av partiets historiska hjärtregioner utan annat än invanda förväntningar: norrlänningarna skulle rösta av gammal vana, trots att inga kampanjer eller insatser riktades mot landsändan.

Norrland är dock ingen ekonomisk periferi. Regionen svarar för en betydande del av Sveriges exportvärden genom skogsindustri, vattenkraft och gruvnäring. Malmfälten kring Kiruna och Gällivare, med statliga LKAB i centrum, är Europas viktigaste leverantör av järnmalm. Under 2020-talet har den gröna industrialiseringen dessutom lockat fram nya jättar: Northvolt i Skellefteå bygger battericeller för den europeiska elbilsindustrin, och H2 Green Steel i Boden satsar på fossilfri stålproduktion. I takt med den globala elektrifieringen har också intresset för kritiska mineral som litium, grafit och sällsynta jordartsmetaller vuxit, med flera prospekterings- och gruvprojekt i regionen.

Den politiska närvaron har inte följt med. Historiskt byggde Socialdemokraternas dominans på ett samhällskontrakt: exploatering av skog, vatten och malm skulle skapa arbetstillfällen, löneskatter och lokal välfärd. När högern vid förra sekelskiftet varnade för att storskalig exploatering skulle proletarisera självägande bönder, drev arbetarrörelsen exploateringslinjen med framgång.

På 1960-talet vändes bladet. När rationaliseringar, motorsågar och mekanisering slog ut arbetstillfällen ställde sig S och LO bakom en hård flyttpolitik där nationell tillväxt gick före människors rotfasthet. Dåvarande chefen för Arbetsmarknadsstyrelsen, Bertil Olsson, legitimerade linjen med ett cirkelresonemang: staten kunde inte erbjuda landsbygdens gamla rimlig service om inte yngre, arbetsföra människor i stagnerade områden flyttade dit de bäst behövdes enligt företagsekonomiska kalkyler. Norrland tömdes sakta på folk, men rikedomarna fortsatte att flöda ut.

När den gröna industrialiseringen tog fart för omkring tio år sedan stod S återigen vid sidlinjen. Partiet hejade på investeringarna men erbjöd ingenting i gengäld, enligt Tidholm. Samhällskontraktet hade ensidigt omförhandlats: kommuner och regioner förväntas leverera bostäder, infrastruktur och välfärd åt de nya industrierna utan förstärkning från staten. Indexeringen av statsbidragen, som skulle ha skyddat lokala budgetar mot inflation, försvann i samband med 1990-talets åtstramningar.

Ironiskt nog gick S till val på att återinföra indexerade statsbidrag – en åtgärd som låter teknisk men är närmast revolutionerande. Men den frågan, liksom karensen, tandvården, välfärden och infrastrukturen, kom i skymundan under valrörelsen. Internt talade partiledningen om samhällskontraktet, men utåt kom kampanjen att styras av en dröm om en urban mittenregering. Enligt Tidholm ville partiledningen inte driva den politik partiet gemensamt beslutat – politik som faktiskt skulle ha tjänat norra Sverige väl.

Budskapet till Socialdemokraterna är därmed tydligt: Norrland låter sig inte längre tas för givet. Om partiet vill återvinna förtroendet i malmfälten och skogsbygderna krävs en politik som erkänner regionens roll i både välfärdsbygget och den gröna omställningen – inte ännu en valrörelse formad för storstäderna.