Dungen skärskådar en kraschad relation på ”Vidrig vår”

Med ”Vidrig vår” har Dungen sällat sig till skilsmässoalbumens skara. Frontmannen Gustav Ejstes har i en intervju med Dagens Nyheter beskrivit hur skivan tar sin utgångspunkt i en kraschad relation, men ur ett perspektiv bortom själva uppbrottet. Den värsta tiden är över. Kvar finns en molande känsla av förlust och en strävan efter något som liknar försoning.

Dungen bildades i Stockholm i slutet av 1990-talet och har under 25 år byggt upp ett rykte som ett av de mest egensinniga banden i den svenska rockscenen. Med sin blandning av psykedelisk rock, folkpop och svensk musiktradition har gruppen också fått internationell uppmärksamhet. 2004 års ”Ta det lugnt” brukar ofta lyftas fram som ett genombrott, och sedan dess har Dungen fortsatt att röra sig i gränslandet mellan pop, psych och progressiva rocklandskap. Det är ett sound som gjort dem till en referenspunkt för yngre band inom den europeiska psychscenen.

På ”Vidrig vår” har Ejstes tillsammans med producenten Mattias Glavå arbetat med ett mer avskalat uttryck än vad som varit vanligt för bandet. Gitarrer, flöjter, stråkar och ljudeffekter finns fortfarande där, men arrangemangen är stramare. Där tidigare skivor ofta har upplevts som en forsande älv, rör sig låtmaterialet här närmare en porlande bäck. Det är ett medvetet val, och det speglar den inåtvända berättelse som vilar över albumet.

Ejstes har själv jämfört sitt bidrag till genren med Lily Allens uppmärksammade ”West End Girl” från förra året. Där Allen valde en mer konfrontativ hållning, har Ejstes enligt egen utsago velat hitta ett mer försonande tonläge. Den distinktionen märks i hela albumet. Titeln anspelar på den period då relationen gick sönder, men skivan uppehåller sig inte vid själva dramat. I stället handlar det om vad som händer efteråt – om tomrummet, eftertanken och de små förskjutningar som gjorde att två människor till slut hamnade på olika håll.

Musikaliskt är ”Vidrig vår” ändå tydligt präglad av den lekfullhet och skicklighet som Dungen kultiverat genom åren. Titelspåret och ”Ingenting var speciellt” rör sig mellan försiktigt förvrängt fågelkvitter, nostalgisk filmmusik och antydningar av jazzig 90-talspop. Det är stämningsfullt och lågmält, ibland nästan till den grad att lyssnaren saknar ett utbrott. På sina håll finns dock en undertryckt intensitet som visar att bandet inte har tappat förmågan att skapa dramatik.

De starkaste ögonblicken finns i de instrumentala spåren ”Snurra på hjulet” och ”En dag i september”. Där framträder en sida av Dungen som tidigare uppmärksammats i bland annat arbetet med soundtracket till den hundraåriga animerade filmen ”The Adventures of Prince Achmed”. Utan ord bygger bandet upp bildrika landskap som låter texterna vila. Det är också i dessa passager som albumet känns mest självklart.

Texterna har ändå en central plats på skivan. I ”Börja om” sjunger Ejstes raden ”Jag kan tänka mig att ändra allt” – en formulering som fångar den ambivalens som genomsyrar albumet. Det handlar om en längtan efter att stanna kvar i något som redan har gått sönder, och om insikten att en relation inte nödvändigtvis kan räddas genom vilja ensam. Den lågmälda tonen gäller både text och musik, men det finns rader som träffar rakt i magen.

”Vidrig vår” ges ut på skivbolaget Arketyp, en etikett som profilerat sig med svenska artister i gränslandet mellan pop, rock och experimentell musik. Släppet sker i en tid när intresset för nischade genrer och vinylutgåvor fortsätter att vara stort, och Dungen har länge haft en position som albumartist snarare än singelakt. Skivan riktar sig därmed i första hand till en publik som vill följa ett sammanhållet konstnärligt uttryck från början till slut.

Recensenten landar i betyget 3 av 5 och lyfter ”En dag i september” som skivans starkaste spår.