Lisa Magnusson: Berätta hur du föreställer dig Robin Hood, och jag ska säga dig vem du är

Den nya brittiska filmen ”The Uprising” har väckt debatt långt innan den hunnit nå biograferna. Med Andrew Garfield i en av huvudrollerna, känd från bland annat ”The Amazing Spider-Man”, skildrar filmen det stora bondeupproret i England år 1381. Men det är inte de våldsamma stridsscenerna eller miljöerna som skapat rubrikerna. I stället handlar kritiken om filmens slut, som knyter ihop det historiska upproret med en av den engelska kulturens mest kända myter: Robin Hood.

Bondeupproret ägde rum under en av Englands mest turbulenta perioder. Digerdöden ett par decennier tidigare hade slagit ut en tredjedel av befolkningen, vilket skapade en akut brist på arbetskraft. Bönder kunde plötsligt kräva högre löner, men kronan svarade med att frysa lönerna och införa nya skatter för att finansiera kriget mot Frankrike. Den mest impopulära av dessa var en kapitationsskatt som togs ut per person och som drabbade bönderna hårt. När en skatteindrivare sändes till grevskapet Essex för att driva in pengarna valde byborna att göra motstånd. Inom loppet av några veckor spred sig upproret till London.

Upproret fick snart en ledare i Wat Tyler, som tillsammans med den radikale prästen John Ball samlade en folkarmé. Ball var en kontroversiell gestalt som predikade om ett samhälle utan klassklyftor, vilket gjorde honom populär bland de fattiga men hatad av både kyrkan och adeln. Tillsammans tågade de till London, där de intog stadens gator och krävde att få träffa kungen. Den fjortonårige Richard II gick med på förhandlingar, men vid mötet dödades Tyler av borgmästarens män. Kungen lyckades lugna folkhopen genom att gå med på flera av kraven – löften som senare bröts och följdes av blodiga bestraffningar. John Ball avrättades, och hundratals av upprorets deltagare hängdes.

Så långt följer ”The Uprising” den gängse historiska berättelsen. Men i stället för att avsluta där historien slutar väljer filmen att gå vidare. Den säljer in sig själv som en ursprungsberättelse om Robin Hood, där Garfields karaktär växer från en pestdrabbad livegen till den fredlöse hjälten som tar från de rika och ger till de fattiga.

Problemet är att Robin Hood enligt myten levde flera generationer före bondeupproret – om han nu någonsin har funnits. De flesta historiker är överens om att han är en sammansatt sagofigur, skapad ur en lång rad traditioner och influenser. Legenden har alltid anpassats efter den tid som berättat den. Under det nationalistiska 1800-talet framställdes han som en ädel engelsk hjälte som försvarade sitt land mot främmande inkräktare. På 1990-talet gjorde Kevin Costner honom till en av sin tids största filmstjärnor, om än med en tolkning som idag framstår som allt annat än medeltida. 2018 års försök att förnya myten med Taron Egerton i huvudrollen misslyckades däremot totalt. Trots en hög budget och en tydlig strategi att locka en yngre publik blev filmen ett av årets stora publikfiaskon.

Robin Hood har med andra ord blivit ett begrepp som går att forma efter behov – och det är just där problemet ligger. När filmen använder honom som en bifigur i ett annat historiskt drama suddas gränserna mellan myt och verklighet ut på ett sätt som kan te sig oproblematiskt vid en första anblick, men som få kritiker köper.

Frågan är vad denna typ av berättande säger om samtiden. I Hollywood har idén om att berätta hur en myt uppstod blivit ett allt vanligare grepp. Efter nästan två decennier av superhjältefilmer har så kallade origin stories blivit en mall som appliceras på allt från klassiska litterära gestalter till historiska personer. Resultatet blir sällan historiskt korrekt, men desto mer förutsägbart.

Samtidigt pågår en stor debatt om artificiell intelligens i filmbranschen. AI-verktyg kan idag generera manus, dialog och bildmaterial på bara några sekunder, vilket har lett till oro för framtidens jobb och kreativitet. Ironiskt nog behövs det knappast någon AI för att producera en lika allmän och faktamässigt luddig berättelse som ”The Uprising”. Som kritiker på Dagens Nyheters ledarsida uttrycker det: när en film lyckas skapa så generiska och förväxlingsbara scener helt på egen hand, borde det snarare vara maskinerna som oroar sig för att bli arbetslösa.

Frågan är om publiken kommer köpa hela konceptet. Historien om bondeupproret 1381 är visserligen välkänd i Storbritannien, men utanför landets gränser är den desto mindre etablerad. Det gör att filmens blandning av fakta och fiktion kan skapa en förvillande bild av det förflutna, särskilt för unga tittare som möter den historiska miljön för första gången. Och med en marknad som redan blivit mättad av omstarter och uppföljare kan årets stora historieprojekt behöva mer än bara ett välbekant namn för att övertyga biopubliken.