EKG: Man vill ju inte stå med brallorna nere i det blå skåpet

Svenska språket är rikt på bildliga uttryck som ofta är svåra att förklara för den som inte är bekant med dem. I ett kåseri i Dagens Nyheter reflekterar skribenten EKG över detta fenomen, efter ett samtal med vännen Pyttan om gamla talesätt. Samtalet väckte frågor om varför vissa uttryck lever kvar, hur de uppstår och varför de ibland är så svåra att tyda.

Ett av de uttryck som diskuteras är ”skitit i det blå skåpet”. Frasen populariserades genom filmen Göta kanal från 1981, där skådespelaren Janne Carlsson yttrar den. För den som inte sett filmen kan uttrycket te sig både märkligt och ologiskt, men det har kommit att betyda att göra bort sig på ett kapitalt sätt – eller som man ibland säger, att sätta sin sista potatis. Filmen har med åren blivit en kultklassiker, och dess repliker har därmed fått en självklar plats i svensk vardagsretorik. Det är ett tydligt exempel på hur populärkultur kan ge nytt liv åt äldre talesätt.

Men många uttryck har inte så tydliga källor. Kåsören berättar att hans mor ibland brukade säga att någon ”ska alltid ha sitt utanpå”. Vad hon menade var helt enkelt att personen i fråga måste få bestämma, att ingen annan skulle lägga sig i. Ett uttryck som kanske är mer familjespecifikt eller dialektalt, men som ändå fyller en funktion i att beskriva en mänsklig egenskap. Enligt kåsören går det inte att hitta någon förklaring genom sökningar på internet – en påminnelse om att mycket av vårt språk förs vidare muntligt, utan att dokumenteras.

Ytterligare ett exempel kommer från kåsörens styvfar, som var född i Värmland. Hans favorituttryck var ”Det blir nog bättre när morsan får städningen”. Kåsören tolkade det som att familjens ekonomiska situation skulle förbättras när modern fick ett arbete som städerska, men uttrycket kan förstås ha fler bottnar. Säker är att många talesätt är präglade av sin tids samhällsvillkor och kan vara svåra att förstå för en utomstående. Regionen Värmland, med sin rika folkkultur, har i många sammanhang bidragit till att bevara sådana språkliga egenheter.

Vännen Pyttan och kåsören konstaterade att de själva är förskonade från en del av dessa svårigheter – ingen av dem lär någonsin stå med skägget i brevlådan, som det heter när man hamnar i en besvärlig situation. Likaså vore det ovanligt att få fingrarna i syltburken, ett annat talesätt för att råka illa ut. Sådana uttryck målar upp konkreta, nästan absurda bilder som ändå omedelbart förstås av den som är insatt i språkets koder.

Språkhistoriker har ofta påpekat att idiom spelar en viktig roll för att föra vidare kulturella värderingar och erfarenheter. De är komprimerade berättelser, ofta med humoristisk udd, och de binder samman generationer. Samtidigt är de sköra – om de inte används i vardagligt tal, eller om de inte får spridning genom exempelvis film och television, riskerar de att försvinna. Göta kanal är just ett sådant exempel på hur en populärkulturell referens kan revitalisera ett gammalt uttryck och göra det känt för en bred publik.

Kåsören och Pyttan enades om att de fått många uttryck ”med modersmjölken”, men att innebörden ibland är allt annat än självklar. Det är kanske just därför de är så fascinerande – de kräver en förklaring, och därmed sätter de igång samtal. I en tid när digital kommunikation ofta domineras av korta meddelanden, kan sådana här talesätt tjäna som en påminnelse om språkets rikedom och djup. De påminner oss om att språket inte bara är ett verktyg för information, utan också en bärare av historia, humor och identitet.