Lisa Magnusson: Prinsessor ska inte tvingas köra motorcykel för att bli accepterade

En ny barnbok har satt fart på debatten om hur samhället värderar tjejigt respektive killigt kodade intressen. DN:s ledarskribent Lisa Magnusson skriver i en ny text om boken ”Prinsessornas förskola: Ärten” och om de signaler som barnkulturen sänder till unga. Frågan om prinsessor och könsnormer engagerar sedan länge både föräldrar, pedagoger och kulturproducenter i Sverige.

”Prinsessornas förskola: Ärten” är skriven av Elin Johansson och illustrerad av Ellen Ekman, två etablerade namn inom svensk barnlitteratur. Boken skildrar en förskola där prinsessdrömmen möter vardagens kladdiga, fläckiga verklighet – en värld av paljetter och glitter där inget är perfekt. Enligt Magnusson är det en bok som lyser av kärlek till barnen den skildrar, eller rättare sagt: glittrar i regnbågens alla färger. För barn som älskar prinsessor blir den ett erkännande av att deras intresse är värdefullt i sig.

Debatten tog fart efter att Ekman nyligen publicerade ett inlägg på Instagram. Där konstaterade hon att mycket gjorts för att bredda prinsessgenren under åren. Prinsessor ska inte bara vara söta i vackra klänningar – de kan ha byxor, boxas och köra motorcykel. Men illustratören varnade samtidigt för en baksida med denna utveckling. Om prinsessor hela tiden måste vara tuffa, köra motorcykel och åka skateboard för att kännas som bra förebilder, riskerar budskapet att bli att det prinsessiga i sig inte räcker till.

Magnusson kopplar resonemanget till egna erfarenheter från en vikarieperiod på en förskola, från tiden innan hon själv fick barn. Hon berättar om en pojke som alltid ritade bränder, blod och monster som högg ner varandra med svärd. När hon föreslog att han i stället skulle rita en teckning av några som är vänner, stirrade han på henne. ”Jag måste ju få göra som det är i min fantasi”, svarade han.

Anekdoten illustrerar enligt ledarskribenten något centralt: samhällets överseende med grabbighet. Visserligen värderas tjejigt kodade egenskaper som ordningsamhet och omtanke, men det killigt kodade beundras i smyg. Dinosaurier, fordon och fotboll betraktas som ordentliga intressen, medan det tjejigt kodade avfärdas som ytligt och lågstatus. Denna obalans märks också i barnkulturen. Motsatsen till att bredda prinsessgenren med manligt kodade attribut – att ta en bok om bilar och mjuka upp den med prinsessor – vore otänkbar, menar Magnusson.

Prinsessdebatten är inget nytt i Sverige. Under 2010-talet uppmärksammades leksaksbutikers uppdelning i flick- och pojkavdelningar, och flera förlag har arbetat aktivt för att bredda könsnormerna i barnlitteraturen. Även inom pedagogiken har frågan om könsneutralt förhållningssätt diskuterats, från förskolans läroplan till konkreta arbetssätt i vardagen. Många förskolor har under samma period arbetat medvetet med normkritik, och frågan om vad barn leker med och varför har blivit en del av det pedagogiska utvecklingsarbetet. Kritiker har ibland avfärdat diskussionerna som hårklyverier, men Magnusson menar att de leder till insikter och för saker framåt.

Johansson och Ekman har tidigare samarbetat kring barnböcker med en liknande ansats. Magnusson skriver att hon alltid uppskattat deras ambition att upprätta en värdighet för det icke-perfekta, även om vissa av de tidigare böckerna känts lite väl diskbänksrealistiska för hennes smak. Med ”Prinsessornas förskola: Ärten” menar hon att författarparet hittat rätt form.

Texten publiceras på DN:s ledarsidor, som betecknar sig som oberoende liberala. Att en ledarskribent ägnar utrymme åt en barnbok är i sig ett tecken på att frågan om könsnormer i barnkulturen anses viktig, inte bara för föräldrar och pedagoger utan som en del av den bredare jämställdhetsdebatten. Att frågan hamnar på ledarsidan visar också hur barnkultur har blivit en del av den politiska jämställdhetsdiskussionen. Hur barns intressen kodas och värderas får konsekvenser långt bortom förskolegården.

Boken blir därmed mer än en berättelse för barn. Den är ett inlägg i en diskussion om vilka egenskaper och uttryck som samhället upphöjer – och vilka som nedvärderas. Genom att låta prinsessor vara precis så prinsessiga de vill utmanar den idén att vissa intressen är mer värda än andra. I förlängningen handlar det om barns rätt att uttrycka sig fritt, på sina egna villkor. Den rätten förstod sig redan pojken på förskolan, som envist fortsatte rita sina monster.