Lisa Aschan, en av Sveriges mest uppmärksammade filmregissörer med verk som ”Apflickorna” och ”Det vita folket”, har nu tagit ett stort kliv in i teaterns värld. Med sin dramadebut ”En mycket liten människa” kliver hon fram med en pjäs som redan innan premiären väckt nyfikenhet. I en recension i Dagens Nyheter tecknar kritikern Isa Andersson en bild av ett verk som balanserar på gränsen mellan det udda, det tragikomiska och det djupt mänskliga.
Handlingen kretsar kring en mor och hennes vuxne son, som i en surrealistisk och intim iscensättning framställs som en hjälplös ”mansbebis”. Den sceniska konstruktionen är både provocerande och ambitiös. Den tvingar publiken att konfrontera frågor om beroende, kontroll och den eviga längtan efter närhet. Andersson lyfter särskilt fram samspelet mellan de två rollfigurerna. Hon beskriver det som utsökt – en koreografi av ömhet, irritation och tysta överenskommelser, där varje blick och varje beröring bär på en dubbelhet. Den fysiska närvaron på scenen är påtaglig och kräver en precision hos skådespelarna som de tycks bemästra med imponerande säkerhet.
Dock stannar inte uppskattningen där. Kritikern noterar att dramaturgin bitvis blir enformig. När den absurda grundpremissen väl har etablerats, tenderar vissa poetiska och fysiska motiv att upprepas utan att fördjupa karaktärernas psyke eller driva konflikten framåt på ett överraskande sätt. Pjäsen riskerar därmed att fastna i en slags cirkel, där estetik och skådespelarprestationer får bära ett material som saknar en tillräckligt stark dramaturgisk ryggrad. Det är en iakttagelse som väger tungt, särskilt för en debutant som annars visar prov på en tydlig konstnärlig vision. Redan titeln ”En mycket liten människa” antyder den dubbla blicken – det handlar om att vara liten i en stor värld, men också om att aktivt reduceras till ett barns roll.
Lisa Aschans väg till teatern är intressant ur ett bredare kulturperspektiv. Hennes filmer kännetecknas av en skarp blick för maktrelationer och en vilja att blanda det realistiska med det suggestiva. Att hon nu väljer att behandla moderskapet genom en så pass udda lins visar på en konstnär som inte räds stilbrott eller publika invändningar. Hennes dramadebut bör därför inte ses som en isolerad händelse, utan snarare som ett naturligt steg i en karriär där temat mänsklig sårbarhet alltid varit centralt. Med denna pjäs tar hon sig an en tyngre existentiell fråga än vad som tidigare präglat hennes verk på duken.
Tematiskt ligger ”En mycket liten människa” mitt i en samtida diskussion om omsorg, psykisk ohälsa och samhällets press på föräldrar. I en tid där gränserna för föräldraskap diskuteras flitigt, blir pjäsens bild av en mor som är bunden till sitt vuxna barns regression en kraftfull metafor. Den väcker frågor om hur långt en förälders ansvar egentligen sträcker sig och vad som sker när gränsen mellan omsorg och symbios suddas ut. Andersson betonar i sin recension att verket, trots sina brister, lyckas vara djupt relevant och talande för sin tid.
Inom den nordiska teatern har man under senare år kunnat se en tydlig trend mot att bryta upp det traditionella familjedramat. Regissörer och dramatiker söker allt oftare efter nya uttrycksformer, där fysik och absurdism ersätter den klassiska dialogscenen för att skapa närvaro. Lisa Aschans pjäs ansluter sig tydligt till denna rörelse. Hennes sätt att använda en vuxen man i babykostym som sceniskt verktyg är ett radikalt grepp som utmanar publikens förväntningar. Det flyttar fram positionerna för vad som är möjligt att gestalta inom den institutionella teatern och öppnar dörren för fler experimentella uppsättningar på de svenska scenerna.
Publikens och kritikerkårens mottagande lär knappast bli enigt. En del kommer att se ”En mycket liten människa” som ett modigt nyskapande som vidgar teaterns språk, medan andra kommer att störa sig på den upprepade formen och de outtalade meningarna. Isa Anderssons recension i Dagens Nyheter, en av Sveriges mest inflytelserika kulturtidskrifter, spelar en avgörande roll för verkets fortsatta placering i offentligheten. Hennes balanserade omdöme – beröm för det utsökta samspelet, men kritik mot enformigheten – ger en nyanserad bild som inbjuder till en egen upplevelse snarare än att erbjuda ett entydigt betyg. Det är precis den typen av journalistik som kan styra en intresserad publik till teatern, trots att recensionen inte är odelat positiv.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Lisa Aschans debut som dramatiker är en händelse som sätter avtryck i den svenska teaterhösten. Trots att hon ännu inte fullt ut bemästrar den långa pjäsens dramaturgiska båge, visar hon en tydlig konstnärlig riktning och ett mod att ta risker. ”En mycket liten människa” är en pjäs som inte lämnar någon oberörd. Den erbjuder en annorlunda kväll i teatern, där det tragikomiska och det allvarliga står sida vid sida, och där publikens egen beredskap att ta emot det udda avgör hur djupt verket faktiskt når in under huden.
