En vardagshjälte kliver fram i kraftfulla ”Blir du ledsen om jag dör?”

Filmversionen av Nicolas Lunabbas självbiografiska bästsäljare har haft biopremiär. Recensenten Fredrik Sahlin konstaterar att filmen inte är det subtilaste av dramer, men att den väger upp med publikfriande intensitet, driv och ett levande foto från gatornas Malmö. Enligt Sahlin räcker det för att göra filmen sevärd.

Boken har sedan utgivningen varit en av de mest framgångsrika svenska självbiografiska berättelserna på senare år. Nicolas Lunabba är sedan tidigare känd för sitt arbete med unga människor i Malmö, och det är just den personliga erfarenheten som gett berättelsen dess trovärdighet. När historien nu överförs till film har den därför en stor och förväntansfull publik att möta.

I recensionen framhåller Sahlin att filmatiseringen är gjord för att nå brett. Den har tydlig dramaturgi, högt tempo och känslor som förmedlas rakt och utan omsvep. Det gör filmen lättillgänglig, men innebär också att en del av komplexiteten från boken går förlorad. Vissa nyanser offras till förmån för ett effektivt berättande.

Det som ändå lyfter filmen är enligt recensenten fotot. Malmö gestaltas som en levande plats med stark närvaro. Stadens gator, torg och bostadskvarter blir en central del av berättelsen och ger filmen en autentisk grund. Utan den rätta miljön hade dramat tappat mycket av sin trovärdighet, men här fungerar staden som en aktiv del av handlingen.

Malmö har länge varit en vanlig inspelningsplats för svensk film och tv, men sällan har staden fått så stort utrymme som i den här produktionen. Det är inte de vykortsliknande vyerna som dominerar, utan de vardagsmiljöer som präglar många människors liv. För tittare som inte känner staden innebär filmen en bild av Malmö som sällan syns i större sammanhang.

Filmen kommer också in i en period då svensk film allt oftare söker sig till verklighetsbaserade och socialt medvetna berättelser. Flera uppmärksammade produktioner har under senare år tagit sig an ämnen som klass, segregation och unga människors villkor. Lunabbas berättelse passar väl in i den trenden, där den personliga historien används för att belysa strukturella samhällsproblem.

Marknadsmässigt har filmatiseringen goda förutsättningar. En bästsäljande bok ger filmbolagen en färdig publik, och särskilt när det handlar om en känslostark verklighetsberättelse ökar chansen att nå utanför de vanliga biobesökarna. Streamingtjänsternas utveckling innebär dessutom att filmer av det här slaget kan leva vidare länge efter den första biopremiären.

För Malmös del innebär filmen en form av exponering som sträcker sig bortom det lokala. Den visar upp en stad som är komplex, verklig och full av rörelse. Det kan i längden stärka Malmös position som produktionsort för kvalitetsfilm och som en miljö som rymmer fler berättelser än de som vanligtvis berättas ur ett storstadsperspektiv.

Sammanfattningsvis menar Fredrik Sahlin att filmen inte försöker förnya genren eller överraska konstnärligt. I stället lyckas den med det viktigaste: att beröra och engagera sin publik. Bristerna finns där, men de vägs upp av energi, närvaro och en berättelse som känns angelägen. För den som söker en film med hjärta och samtidskänsla är den värd en chans.