Elin Peters: Varför vill Moderaterna ha flumskola i bespisningen?

Skolmaten har hamnat i politiskt fokus inför valet 2026, efter utspel om att elever i stället för näringsriktig lagad mat ska erbjudas sina favoriträtter. Förslaget har väckt debatt om måltidernas roll i den svenska skolan.

Bakgrunden är ett utspel från Christer Mohlin (M), ordförande i utbildningsnämnden på Lidingö. I en intervju med tidningen Mitt i säger han att skolmaten i dag har en alltför påtaglig fostrande ambition. Han menar att ”stor variation” och ”grytor med oklara namn” gör att eleverna väljer bort maten. I stället borde eleverna enligt Mohlin få välja på sina favoriträtter.

”Matuppfostran”, som Mohlin kallar det, ska enligt honom ske i hemmet. Men förslaget har mött kritik från flera håll, bland annat med hänvisning till att matvanor och måltider alltid har varit en del av skolans samhällsuppdrag.

Sverige är ett av få länder i världen som serverar skattefinansierad, tillagad skolmat till alla barn. Traditionen sträcker sig mer än 150 år tillbaka i tiden. Redan i mitten av 1800-talet kunde behövande barn få mat genom behovsprövade insatser. År 1945 beslutade riksdagen att statligt stöd skulle utgå till kommuner som erbjöd gratis skolmat, och sedan 1997 är det lagstadgat att kommunerna ska servera kostnadsfri skolmat.

Historiskt har måltiderna fyllt flera syften. Förbättrad hälsa och bättre koncentrationsförmåga har lyfts fram som viktiga argument, men även det sociala arvet – att barn skulle lära sig hygien, bordsskick och näringsmedvetenhet. I 1947 års ordningsregler för skolmatsalar framgick exempelvis att eleverna skulle äta ”i relativ tystnad och med gott bordsskick”.

Enligt måltidsforskaren Richard Tellström, författare till boken ”Varje tugga är en tanke”, handlade skolmaten även om att fostra barnen i en gemensam matkultur. Måltiderna var ett sätt att jämna ut klasskillnader och introducera barn från olika hem för samma näringsstandard.

Idag har skolmaten utvecklats till en komplex verksamhet där hänsyn måste tas till näringsrekommendationer, allergier, etiska värderingar, hållbarhetsmål och inte minst ekonomi. Under 1990-talet blev kostval i allt högre utsträckning en identitetsfråga, vilket lett till en kraftig ökning av specialkoster och dieter som skolköken måste hantera.

I valrörelsen 2026 har skolmaten blivit en tydlig politisk stridsfråga. Landsbygdsminister Peter Kullberg (KD) har föreslagit förbud mot vad han kallar ”tvångsvegetarisk mat”. Samtidigt har Sverigedemokraternas Linnea Vinge motionerat om att offentliga verksamheter i Stockholm alltid ska erbjuda animaliskt protein. Christer Mohlins utspel om favoriträtter är således bara ett av flera försök att profilera sig i frågan inför valdagen.

Många väljare och debattörer menar emellertid att en minskad ambition och en svartvit syn på skolmaten riskerar att urholka de framgångar som svensk skolmat har inneburit. Man påpekar att skolmåltiderna inte bara är en servicetjänst, utan ett årligt återkommande begränsat utrymme för politikerna att enas kring.

Andra pekar på att debatten har en annan sida: Hur ser vi till att barn faktiskt äter upp lunchen? Forskning visar att skolmåltiden har stor betydelse för hälsan över tid. Enligt Livsmedelsverket har den svenska modellen med fria skolluncher varit avgörande för att elever ska orka med hela skoldagen.

”Att servera mat som eleverna inte äter ger varken energi eller näring. Men lösningen är sällan att plocka bort variation och i stället servera enbart populärkost”, konstaterar en kostekonom med insyn i frågan.

Samtidigt som politikerna tvistar i talarstolarna fortsätter skolköken att laga mat för miljontals portioner varje år. De på Lidingö som i framtiden hoppas på tacos och hamburgare får dock svaret att variationen i sig är viktig – den bidrar till att barn vågar smaka nytt, att de lär sig äta efter säsong och att vi i förlängningen bygger ett mer uthålligt samhälle. Frågan är om skolmaten ska vara en spegel av samhället eller en möjlighet att förändra det.