Soldränkt mord i sensuellt svartvitt ger liv åt klassiskt mästerverk

Den franske regissören François Ozon har tagit sig an en av världslitteraturens mest omdiskuterade gestalter: Meursault, hjälten i Albert Camus roman ”Främlingen” från 1942. Att adaptera ett verk som vilar så tungt på en inre monolog, fylld av existentiell ångest och likgiltighet inför tillvaron, är en vågad manöver. Ändå lyckas Ozon skapa en film som både är trogen originaltexten och tillför nya lager av mening – inte minst genom att placera berättelsen i det koloniserade Algeriet på 1930-talet, där de politiska spänningarna pyr under ytan.

Filmen, som har biopremiär nu, följer den unge kontoristen Meursault, spelad av Benjamin Voisin. Berättelsen inleds med beskedet om hans mors död. Han uppvisar varken sorg eller saknad, utan tar ledigt från jobbet, reser ut till ålderdomshemmet och deltar i likvakan utan synbara känslor. Därefter följer vi honom genom ett till synes meningslöst liv: han badar, inleder en relation med Marie, går på bio och hjälper en granne som misshandlat sin prostituerade flickvän. Hans återkommande replik ”det gör ingen skillnad” blir ett mantra för en världsbild där ingenting tycks betyda något.

Meursaults likgiltighet får dock ett abrupt och våldsamt slut när han skjuter ihjäl en ung algerisk man på stranden. Hans egen förklaring är vag – ”solen” – men filmen antyder att det handlar om något djupare. Ozon låter de algeriska ”osynliga” träda fram ur bakgrunden för ett kort ögonblick, som en påminnelse om den koloniala verklighet som fransmännen vägrar se. Det är ett hot som måste undanröjas innan det ens hinner medvetandegöras, för att Meursault ska kunna fortsätta sitt sömngångarliknande liv.

Benjamin Voisin, som bär hela filmen på sina axlar, lyckas förmedla både närvaro och frånvaro i varje scen. Hans blick är öppen men samtidigt arrogant, hans leende mjukt men förbehållsamt. Han är varken helt sympatisk eller helt avskräckande, utan svävar i en gråzon som gör honom svår att avfärda. I dagens samtid, präglad av buddhistiskt influerade ideal om närvaro och acceptans, framstår han nästan som en vanlig ung europé – med musik i öronen och en gymväska över axeln. Gränsen mellan den extrema karaktären och den moderna människan har suddats ut.

Ozon har tidigare visat prov på en förmåga att väva samman lätthet och allvar, och här använder han den för att fånga det sensualistiska i Camus text. Meursault ser världen som absurd, men också som vacker och sinnlig. Det är en dubbelhet som genomsyrar hela filmen, från de soldränkta gatorna i Alger till de svala kontorsmiljöerna. Ändå finns det ögonblick där filmen tappar greppet. Slutscenerna, som kräver emotionell intensitet, n12:ar inte riktigt fram och Voisin förmår inte fullt ut förmedla den ångest som borde ligga under ytan.

Frågan om varför Meursault skjuter fyra skott i en man han inte har någon relation till har sysselsatt läsare och kritiker i över åttio år. Är det mammans död som rubbar något? Är det ren ondska? Eller är det, som han själv säger, solen? Ozon ger inga entydiga svar, och kanske är det just det som är filmens styrka. Genom att väcka existentiella och politiska frågor utan att lösa dem, lyckas han ge nytt liv åt ett klassiskt mästerverk – utan att för den skull förminska dess gåta.

För den som vill se mer av Ozons regi finns flera tidigare verk att utforska, bland annat ”Franz” (2016), ”Summer of 85” (2020) och ”När hösten kommer” (2024).