Martin Gelin: Den här sommaren fick min son lära sig om klimatkrisen

Sommaren 2026 har gått till historien som den varmaste i Frankrike sedan mätningarna började 1900. Åkrar som tidigare var gröna har gulnat och torkat ut, vattenbristen har förvärrats och skördeprognoserna i ett av Europas viktigaste jordbruksländer har skrivits ned. I Arles, där temperaturen vid ett tillfälle nådde 42 grader, visades samtidigt en av sommarens mest omtalade naturdokumentärer. För många har klimatförändringarna därmed övergått från prognoser till en påtaglig vardag.

Men debatten om extremvädret har enligt flera forskare och debattörer inte stått i proportion till allvaret. I stället för att diskutera systemhotande risker har samtalen ofta fastnat i detaljer. I Sverige har klimatfrågan dessutom blivit allt mer polariserad. Ett riksdagsparti som tidigare förknippades med humanitära värderingar har profilerat sig med krav på fängelse för klimataktivister. Att politiker ignorerar klimatforskningen har hittills fått få politiska konsekvenser.

En av dem som länge varnat för utvecklingen är Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Hans forskning om planetära gränser beskriver hur jordens ekosystem är beroende av ömtåliga samband. När allt fler gränser överskrids ökar risken för att hela system bryter samman. Rockström har framhållit att klimatkrisen i dag också är en informationskris. Vetenskapen kan inte rädda oss ensam, säger han; det avgörande är hur kunskapen kommuniceras och omsätts i handling.

En liknande utgångspunkt finns i den brittiske biologen och vetenskapsjournalisten Rowan Hoopers bok Togetherness. Symbiosis and the hidden story of life’s greatest collaborations. I stället för att beskriva naturen som en kamp för överlevnad lyfter Hooper fram samarbete som evolutionens motor. Lavar, koraller, mossor, svampar, träd, insekter och orkidéer framstår som delar av ett gemensamt system, där organismer har utvecklats tillsammans snarare än mot varandra.

Hooper sätter också in vetenskapen i en kulturell kontext. När Charles Darwin publicerade On the Origin of Species 1859 var det brittiska imperiet på sin höjd och kolonialismen genomsyrade samhället. Imperiet omfattade då en femtedel av världens befolkning. I den viktorianska tidsandan framstod konkurrens som naturlig, och uttrycket survival of the fittest myntades av filosofen Herbert Spencer – inte av Darwin. Darwin tog dock med det i den femte upplagan av boken. Förenklade tolkningar av evolutionen kom därefter att användas för att rättfärdiga exploatering av både naturresurser och människor.

I boken lyfter Hooper fram forskare och författare som i stället betonat symbios, bland dem Rachel Carson, Lynn Margulis, Ursula K. Le Guin och skogsekologen Suzanne Simard, vars forskning inspirerade Richard Powers Pulitzerprisbelönade roman The Overstory. Särskilt Margulis teorier om att komplexa celler uppstod genom samarbete mellan mikroorganismer avfärdades länge av manliga forskare som ett romantiskt önsketänkande. I dag är hennes teorier vetenskapligt accepterade.

Boken är också ett exempel på en bredare trend där forskning och litteratur allt oftare skildrar naturen som en väv av relationer snarare än en resurs att utnyttja. Inom konsten märks samma tendens. Verena Paravels dokumentär Delta, som visades på kulturinstitutionen Luma i Arles under sommarens värmebölja, utforskar naturen på ett sätt som suddar ut gränsen mellan människa och miljö. Tillsammans med Hoopers bok pekar den mot behovet av ett kulturellt skifte: synen på naturen och människans plats i den måste förändras.

Rockströms initiativ för starkare klimatkommunikation är en del av samma rörelse. Utgångspunkten är att forskning och journalistik riskerar att dränkas i desinformation, distraktioner och propaganda utan en ny digital infrastruktur. Utan fungerande kanaler för kunskap får varken medborgare eller beslutsfattare det underlag de behöver för att agera.

Klimatfrågan handlar därmed inte längre bara om utsläppssiffror och tekniska lösningar. Den handlar om vilka berättelser som formar politiken och om hur människor förstår sin plats i naturen. Hoopers bok, Paravels film och Rockströms varningar pekar åt samma håll: det krävs både vetenskap och konst för att åstadkomma det samhälleliga skifte som klimatkrisen förutsätter.