En förintad ugn och en oväntad invånare

I mitt kök har en ovanlig situation uppstått. Under min vintervisit i Paris har en liten gnagare bestämt sig för att göra min ugn till sitt sista vilorum. Det är inte en metafor eller en filosofisk betraktelse – det handlar om en högst verklig mus som tagit sig in i min högst verkliga ugns innandöme.

Upptäckten skedde vid middagstid, då jag hade för avsikt att laga ostgratinerade purjolökar från ett receptkort jag hade hittat vid pappersåtervinningen. Men när jag satte på ugnen spred sig en distinkt odör i köket – den omisskännliga lukten av död mus. Efter bara någon minut intensifierades lukten till något som bäst kan beskrivas som bränt kadaver, vilket tvingade mig att hastigt lämna köket med endast en flaska vin och en burk cornichoner som proviant.

Medan timmarna gick bredde lukten ut sig som en toxisk dimma över husets hela nedervåning. I den stunden började till och med glasfiberisoleringen på kattvinden att framstå som ett tilltalande alternativ till köksvisiten.

Min teori om det inträffade, utan att vara expert på området, är att musen måste ha tagit sig in i ugnens innandöme via någon liten ventilationsöppning. Väl inne har den förmodligen festat på sladdar, ledningar och isoleringsmaterial tills den blivit för fet för att ta sig ut igen. Utan tillgång till faktisk näring – trots mössens kända förkärlek för elledningar, gummilister och stearinljus – har den så småningom svultit ihjäl i sitt självvalda fängelse.

Både musen och ugnen finns fortfarande kvar i köket. Ugnen kan dock aldrig mer värmas upp utan att sprida den förfärliga lukten, vilket har förvandlat den från en funktionell hushållsapparat till något som mest påminner om en skulptur. Eller, för att låna från den franske filosofen Jean Baudrillards begrepp: ett simulacrum – en kopia som förlorat all likhet med originalet.

I mitt försök att se det positiva i situationen har jag börjat betrakta min obrukbara ugn som ett interaktivt modernt konstverk. Den ger endast sin fulla upplevelse till den som vågar knäppa på den. Det är så jag kommer att presentera ugnen när jag annonserar ut den på internet – som en vacker om än utmanande ugnsskulptur. Ett konstverk som kommenterar det moderna livets förgänglighet. En form av memento mori: en påminnelse om husfruns eller husbondens outtröttliga kamp mot allehanda skadedjur och orenheter, en kamp som inte upphör förrän i döden.

Så kanske är min mus i ugnen trots allt en form av eufemism – en metafor för livets ofrånkomliga cykler av förnyelse och förfall, av funktion och dysfunktion. Min förstörda ugn har blivit en tyst men illaluktande påminnelse om gränsen mellan det praktiska livet och de konstnärliga tolkningarna av våra vardagliga katastrofer.

Mitt kök har ofrivilligt förvandlats till ett galleri, med ugnen som huvudattraktion i en installation som ingen egentligen vill uppleva men som alla kan relatera till. För vem har inte någon gång råkat ut för oväntade gäster som lämnar spår långt efter att de försvunnit?

Hur länge jag kommer att leva med detta ”konstverk” återstår att se. Tills vidare får jag hålla till godo med mikrovågsugn och spisplattor, medan jag försöker övertyga någon konstintresserad att ta över mitt experimentella köksmonument – helst någon med nedsatt luktsinne och ett öppet sinne för okonventionell samtidskonst.