Eva af Geijerstam: Jan Troells 90-talsdrama om Knut Hamsun är dödligt aktuellt

Det tog hela trettio år innan den norske Nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun återkom på svenska biodukar. När han gjorde det 1966 var det genom den danske regissören Henning Carlsens filmatisering av ”Svält”, Hamsuns inflytelserika ungdomsroman om en hungrig författares tillvaro i det dåvarande danska Kristiania, dagens Oslo. Filmen blev både hyllad och omdiskuterad, och gav bland annat Per Oscarsson ett skådespelarpris i Cannes samt en Guldbagge hemma i Sverige.

Trettio år senare valde regissören Jan Troell att återvända till Hamsun, men denna gång på ett helt annat sätt. I stället för att skildra författarens ungdom valde Troell att fokusera på de tjugo sista åren av Hamsuns liv – en period som var så kontroversiell att regissören fick vänta många år innan han kunde få sin film förverkligad.

En kontroversiell historia

Filmen tar sin utgångspunkt i den danske författaren Thorkild Hansens bok ”Processen mot Hamsun”, som utkom sju år före filmpremieren. Boken fungerade som ett slags försvar för både Knut Hamsun och hans hustru Maries uttalade tyskvänlighet under den nazistiska ockupationen av Norge. Den centrala frågan, som en liten flicka ställer i filmen, är enkel men genomträngande: ”Varför blev du landsförrädare?”

Troell och författaren P O Enquist fortsatte sitt samarbete från den tidigare filmen ”Il Capitano” och skrev tillsammans ett manus som blev mindre av en ursäkt än Hansens biografi. I stället blev det mer av en förklaring, en skildring av den store författaren och hans roll som verktyg eller projektionsyta för omgivningens olika ambitioner. Filmen belyser också dragningskraften i en ideologi som enligt regissören gör verket ”dödligt aktuellt än i dag”, med sin rasism, sin idealisering av manlig disciplin och styrka å ena sidan och kvinnlig underordning å den andra.

Rötterna till tyskvänligheten

Men det var inte i första hand ideologin som gjorde Hamsun till en ivrig förespråkare för Tyskland och hans hustru Marie till ett kuttersmycke för norska Nasjonal Samling. Hamsun hade ända sedan sina svåra år i Nordamerika, och framför allt på grund av det brittiska imperiebyggandets offer – inte minst efter boerkriget i Sydafrika och massakrerna i Indien – blivit extremt tyskvänlig. Säkert bidrog också hans stora litterära framgångar i Tyskland till denna hållning.

Filmen tar sin utgångspunkt i en explosiv äktenskaplig uppgörelse mellan Knut och Marie. Knut har just slagit ihjäl en höna som förirrat sig in i trädgården på familjens påkostade gård Nørholm utanför Grimstad och stört honom i hans arbete. För Marie blir det ett övergrepp, inte bara på hönan utan på hela hennes liv av försakelser för att stötta sin framgångsrike make.

Enastående skådespelarinsatser

Redan i denna inledande scen är skådespelarna i dramats båda bärande roller fullständigt närvarande och övertygande. Max von Sydow spelar den åldrande och nästan helt döve Knut, som inte skrivit något på många år. Ghita Nørby gestaltar den förbittrade Marie, som givit upp sitt eget författarskap och skickat de fyra barnen på internat – allt för att inte inkräkta på nationalskaldens upphöjda skapande.

Men också de fyra barnen får en inkännande individuell kropp och karaktär i filmen. Åse Söderling spelar den redan tidigt avståndstagande Cecilia, Anette Hoff den till sist havererade men trofasta Elinor, Gard B Eidsvold gestaltar Arild, som tar värvning i SS med motiveringen att ”man måste tjäna ett högre syfte”, och Eindride Eidsvold spelar den konstnärligt verksamme Tore.

Historiens mörka profiler

Genom berättelsen passerar också tidens och ockupationsmaktens dödsbringande profiler förbi: Vidkun Quisling, som tog över regeringen när Norge invaderades 1940, den hårdföre rikskommissarien Josef Terboven, propagandaministern Joseph Goebbels, ja till och med Adolf Hitler själv.

Den sistnämnde dyker upp när Knut Hamsun i krigets slutskede reste till Tyskland och Hitlers tillhåll Berghof för att personligen vädja om norsk särställning i ett framtida stortyskt rike – bara för att bli utkastad. När Tyskland kapitulerat vidtar räfst och rättarting mot Hamsun. Han utreds på mentalsjukhus av en karriäristisk läkare, isoleras på ålderdomshem och åläggs till sist dryga böter som ruinerar familjen.

Men med obruten och osviklig självkänsla håller han ett tal inför rättskiparna där han inte viker en tum från sina övertygelser.

En överraskning för svenska biobesökare

För en normalsvensk biobesökare måste ”Hamsun” ha kommit som en överraskning, om de alls såg den efter SF:s påvra lansering. Hos svenska filmtittare stannade nog vid denna tid kunskapen om ockupationen av Norge vid ”Hjältarna från Telemarken” från 1965, där Kirk Douglas i Anthony Manns film rycker in och förhindrar att Tyskland kan utveckla en atombomb genom att få fram tungt vatten på norsk mark. Numera förhåller det sig annorlunda, men ”Hamsun” förblir en rörande och alltigenom fascinerande historia om hur en nationalskald blev landsförrädare.

En annorlunda film för Troell

Produktionen blev en annorlunda film för Jan Troells del. Den krävde delvis studioinspelningar, och för första gången inledde han, efter viss arbetsfördelning, sitt samarbete med Mischa Gavrjusjov, som kom att vara fotograf på alla kommande spelfilmer.

Men Jan Troells eget omisskännliga handlag är ändå tydligt närvarande – hans naturlyriska ådra, hans bilder av en gammal mans händer vid patienskorten, vid skrivandet av kolumnerna i Aftenposten och i det nazistiska bladet Fritt Folk. Om inte i dessa scener, så redan i den inledande bilden av ett stilla vatten med några vasstrån i silhuett till ett poetiskt citat ur Hamsuns ”Under höststjärnan” från 1906. Och så småningom i den avslutande bilden av samma vatten, samma vasstrån, först stilla, sedan med en vågrörelse som fortplantar sig för att till sist sakta lägga sig till rätta igen.

Så rullar historiens hjul.

Filmen hade svensk premiär den 26 december 1996 och visades i huvudtävlan i Cannes samma år. Den bygger delvis på Thorkild Hansens bok ”Processen mot Hamsun” och skildrar både äktenskapet med Marie Hamsun och uppgörelsen efter kriget, när författaren ställs till svars för sin tyskvänlighet.