Meningslöshetsepidemins orsaker: Existentiell kris i väst

En växande epidemi av meningslöshet breder ut sig i västvärlden, särskilt bland yngre generationer. Statistiken är alarmerande – sedan 2010 har antalet unga som diagnostiseras med ångest och depression ökat med flera hundra procent, och allt fler uppger att livet känns meningslöst.

I detta sammanhang har religionshistorikern David Thurfjell nyligen publicerat boken ”Anspråkstagen”, som försöker förklara framväxten av existentiell ångest och erbjuda verktyg för att tackla problemet. Trots bokens ambition att hjälpa lidande ungdomar missar den dock målet på flera avgörande punkter.

Den grundläggande problematiken är att Thurfjell inte tillräckligt tydligt skiljer mellan två fundamentalt olika fenomen: den existentiella ångest som alltid drabbat reflekterande individer genom historien, och den dramatiskt ökande psykiska ohälsan bland unga under det senaste decenniet. När dessa behandlas som samma sak blir de föreslagna lösningarna otillräckliga.

Thurfjells huvudsakliga recept – att söka subjektiva meningsupplevelser – innehåller både självklara och mer naiva förslag. Att prioritera relationer och engagera sig i något större än sig själv är råd få skulle invända mot. Men uppmaningar om att förundras över vardagliga tings förbisedda magi, som vackra kaffekoppar, förutsätter en närvaro och mognad som utvecklas med åren och är svåra att applicera på ungdomar i existentiell kris.

Ett grundläggande fel i Thurfjells analys är att han för starkt kopplar ”Guds död” – sekulariseringen och den vetenskapligt rationella livsåskådningen – till dagens kris med ungas psykiska ohälsa. Men sekulariseringen är ingen ny företeelse, och vetenskap har ersatt religiösa förklaringsmodeller under århundraden. De dramatiska ökningarna i psykisk ohälsa började runt 2010, vilket pekar på andra orsaker.

Forskningen identifierar istället tre huvudsakliga faktorer bakom utvecklingen. För det första har digitaliseringen och sociala medier skapat en miljö av ständig statusjämförelse. Över 40 procent av kvinnor födda efter 2000 rapporterar att de känner sig mindre attraktiva på grund av jämförelser med andra. Samtidigt exponeras unga för en konstant ström av orealistisk lyxkonsumtion från influencers, vilket leder till känslor av otillräcklighet och misslyckande.

För det andra har tiden som läggs på digitala plattformar trängt undan fysisk socialisering. Dagens unga träffas mindre i verkliga livet, dejtar mindre och deltar i färre sociala aktiviteter, vilket ökar isolering och ensamhet.

Den tredje faktorn handlar om framtidsoro och prestationsrelaterad stress. Unga känner sig konkurrensutsatta från tidig ålder och upplever att misstag kan få permanenta konsekvenser. Detta förvärras av globala kriser som klimatförändringar, geopolitiska konflikter och ekonomisk instabilitet, vilket gör framtiden skrämmande snarare än hoppfull.

Sammantaget framträder bilden att ungas psykiska ohälsa i stor utsträckning är ett strukturellt problem som kräver strukturella lösningar. Vi behöver ta kontroll över de beroendeframkallande algoritmerna som styr vår uppmärksamhetsekonomi. Medier, inklusive public service, bör sluta glorifiera influencers som marknadsför ouppnåeliga livsstilar. Samtidigt behöver politiker presentera långsiktiga visioner som inger förtroende och visar att det finns plats för alla i framtiden.

Medan Thurfjells råd om subjektivt meningssökande säkert kan hjälpa vissa individer, riskerar de att flytta fokus från de nödvändiga strukturella förändringarna. Vårt samhälle är skyldigt dagens ungdomar mer än individuella copingstrategier – vi behöver adressera de systemiska faktorerna bakom deras lidande.