Fenomenet Carola fortsätter fascinera – men det är något som skaver

Carola Häggkvist fyller 60 år i september, och i samband med jubileet har en ny dokumentär om henne precis släppts. Den väcker återigen den där speciella Carolafebern till liv, konstaterar journalisten Johanna Paulsson i en ny recension. Men trots att dokumentären lovar närhet och ofiltrerade ögonblick, landar den inte fullt ut i det som gör henne till en så komplex nationalikon.

Dokumentären utmärker sig genom att komma fysiskt nära sitt ämne. Vi får se Carola mumsa hummer på en massagebänk, ragga upp en byggjobbare och servera varmkorv. Det är en sida av den annars så kontrollerade artisten som sällan skådats. Ögonblicken är spontana och visar en människa snarare än den glittrande superstjärnan. Det är just här dokumentärens styrka ligger – i de vardagliga scenerier som skapar illusionen av att vi äntligen får se henne rakt igenom.

Men när det blir riktigt intressant, backar filmen. Carola är en av Sveriges mest folkkära artister, men också en av de mest motsägelsefulla. Hon är den kristna sångerskan som samtidigt har varit en av popvärldens mest utmanande artister. Hon är den extremt privata personen som ändå valt att leva så mycket av sitt liv i offentlighetens ljus. Precis som Paulsson påpekar, visar dokumentären gärna korvätandet och de flirtiga mötena, men drar sig för att gräva djupare i dessa paradoxer.

Det är en förlust, för just Carola har alltid varit en magnet för starka publikreaktioner. Hennes karriär sträcker sig över fyra decennier, med allt från tidiga Melodifestivalframträdanden till den historiska Eurovisionsegern 1991 med ”Fångad av en stormvind”. Genom åren har hon både hyllats som ett geni och kritiserats för sina personliga ställningstaganden. Just denna spänning är kärnan i hennes konstnärskap, och den som verkligen fångar den har ett unikt material för en djupgående analys.

I en tid där dokumentärgenren slår rekord i popularitet på streamingtjänsterna, blir frågan om autenticitet allt viktigare. Många artister väljer idag att själva producera sina porträtt, vilket ofta resulterar i en polerad och kontrollerad bild av verkligheten. Den här dokumentären verkar ha tagit det motsatta greppet – den vill visa det ostriga, det omedelbara. Men trots det goda uppsåtet missar den den skarpaste udden, just för att den inte vågar konfrontera det som är svårt.

Kritiken är berättigad. Som nationalikon bär Carola på en komplex historia som är värd att utforskas på djupet. Hennes förhållande till tron, till pressen och till sin egen roll som Sveriges ansikte utåt, är ämnen som skulle kunna ge en djupare förståelse för både henne och svensk populärkultur i stort. Istället får vi en dokumentär som stannar vid ytan – om än en väldigt nära yta.

Ändå är det svårt att inte fascineras av den energi som fortfarande omger henne. Även vid 60 år är hon en av de få artister som kan samla hela svenska folket framför teve-apparaterna. Dokumentären lanseras dessutom i en tid när nostalgi är en stark drivkraft inom kulturkonsumtionen, där stora personligheter från 80- och 90-talet återigen blir föremål för både hyllningar och granskning. Hon är en del av en våg där publiken vill återuppleva sin egen uppväxt genom de ikoner som präglade den.

För journalister och kulturbevakare har Carola alltid varit ett tacksamt ämne. Det finns alltid en ny vinkel att utforska, en ny historia att berätta. Just nu handlar debatten mycket om huruvida den nya dokumentären ger en rättvis bild av en så pass komplex personlighet. Paulsson landar i att den fysiska närheten inte kompenserar för den analytiska distansen. Man får se Carola, men man får inte riktigt veta vem Carola är.

Det är en slutsats som många säkert känner igen sig i. För även om vi har följt henne i decennier, känner vi henne fortfarande inte fullt ut. Det är just denna gåta som gör henne så tidlös. Dokumentären lyckas med att visa att hon fortfarande är aktiv, levande och villig att överraska – men när sluttexterna rullar är det som att något väsentligt saknas. Kanske är det just motsägelserna som är nyckeln till hennes storhet, men som ingen dokumentär hittills lyckats fånga på riktigt.

Framöver lär vi få se fler försök. Jubileer brukar bädda för återblickar, och Carola har visat att hon inte är rädd för att ställa sig framför kameran. Frågan är bara om hon vågar låta sig själv bli sedd – utan att springa därifrån när det blir för nära.