Filmbråket om ”Djävlarna” fick den utskällda Ken Russell att slå en kritiker i skallen

I augusti 1971 beslutade Statens biografbyrå att totalförbjuda Ken Russells ”Djävlarna” med motiveringen att filmen var förråande. Ärendet, granskningsnummer 110 269, blev ett av de mest omdiskuterade i svensk filmcensurhistoria. Efter en överklagan friades filmen av regeringen och fick svensk premiär i februari 1972.

Filmen bygger på verkliga händelser i franska Loudun 1634, där nunnor påstods vara besatta av demoner. Stadens makthavare utnyttjade hysterin för att tysta en uppstudsig präst, Urbain Grandier, som torterades och brändes på bål. Russell, som tidigare väckt uppmärksamhet med sexscenerna i ”Music lovers” om Tjajkovskij, fann i historien ett perfekt material för sin provocerande stil. I ”Djävlarna” blandas besatta nunnor, böldpest, tortyr och en flagellant abbedissa. Filmen bygger på John Whitings pjäs ”The devils” och Aldous Huxleys dokumentärroman ”The devils of Loudun”.

På censurkortet angavs ingen specifik scen som skäl, bara att filmens offentliga förevisning förbjöds enligt § 3 i biografförordningen eftersom den kunde verka förråande. Det har länge antagits att de utdragna tortyr- och avrättningsscenerna med Oliver Reed i rollen som Grandier var avgörande. Prästens ben krossas i lådor med träkilar och han tvingas kräla till bålet. Russell själv menade att skildringen var faktabaserad och ville visa hur inkvisitionen arbetade. Precis som Alfred Hitchcock i duschmordet i ”Psycho” låter han dock åskådarens fantasi göra en stor del av jobbet.

Censuren var en del av den svenska filmkulturen från 1911 till 2010. All film som skulle visas offentligt krävde godkännande av Statens biografbyrå. Länge uppfattades film som en farlig konstform, och censurbråken var återkommande. Runt 1980 ändrades policyn och myndigheten ingrep sällan mot filmer med 15-årsgräns. Men dessförinnan var konflikterna många. Ingmar Bergmans ”Tystnaden” från 1963 orsakade en politisk debatt sedan en riksdagsledamot för Högerpartiet, dagens Moderaterna, krävde att ecklesiastikminister Ragnar Edenman skulle förklara varför filmen inte censurerats. Sam Peckinpahs ”Jakten på Alfredo Garcias huvud” (1974) klipptes så illa att den blev svår att följa.

Censuren hade också en märklig marknadseffekt. ”Tystnaden” blev Svensk Filmindustris dittills största publiksuccé, enligt Filminstitutet. Förbud och ingrepp väckte nyfikenhet. När ”Djävlarna” väl släpptes fri kunde distributören Warner-Columbia annonsera med texten ”ENLIGT REGERINGSBESLUT FRISLÄPPT UTAN KLIPP!” – en reklamfras som få andra filmer kunde matcha.

DN:s kritiker Mauritz Edström ifrågasatte censurbeslutet och debatterade med biografbyråns chef Gustaf Lindenbaum, en jurist som också var ordförande i Svenska konståkningsförbundet. Edström ansåg att motiveringarna ”förråande” och ”skadligt upphetsande” saknade grund. Han var inte odelat positiv till filmen, som han tyckte innehöll svulstigheter, men han försvarade dess rätt att visas. Russell själv gjorde ingen hemlighet av sina provokativa avsikter. I en känd tv-debatt slog han kritikern Alexander Walker i huvudet med en hoprullad tidning sedan Walker beskrivit filmen som ”monstruöst oanständig”.

Med tiden har ”Djävlarna” omvärderats. Den har ofta beskrivits som svulstig och barock, men dess tekniska kvaliteter lyfts fram. Fotot av David Watkin är fantasifullt, Derek Jarmans scenografi är en upplevelse i sig och Oliver Reed och Vanessa Redgrave gör energiska huvudroller. Filmen belönades med Pasinetti-priset vid filmfestivalen i Venedig 1971.

”Djävlarna” lever kvar som ett exempel på hur långt en film kunde gå innan den svenska censuren satte stopp. Den 8 oktober visas den på Bio Capitol i Stockholm med introduktion av författaren Torbjörn Elensky.