Flanören: Därför vågar den här pappan inte se Pippi i ögonen

En sommarvisit på Astrid Lindgrens värld väcker oväntat obehag hos en vuxen besökare som fortfarande bär med sig ett barndomsminne från en teaterföreställning. Trots att upplevelsen i nöjesparken är nästan perfekt, färgas den av en ständig oro för att illusionen ska brytas.

Källan till oron går tillbaka till mellanstadiet och ett skolbesök på dockteater för att se ”Trollflöjten”. Själva föreställningen har försvunnit ur minnet, men det som hände efteråt sitter kvar. När den röda ridån dragits igen försökte en klasskompis nyfiket öppna den igen. I stället för att mötas av en tom scen dök Papageno-dockan oväntat upp och slog till på hans händer med sina små dockhänder.

I dag är det osäkert om minnets detaljer verkligen stämmer. Det ter sig märkligt – satt dockspelaren kvar gömd under scenen efter att föreställningen avslutats? Oavsett sanningshalten har händelsen gjort ett bestående intryck. Sedan dess har teaterbesök alltid känts obehagliga, trots att de är sällsynta.

Detta gamla obehag kommer tillbaka med full kraft under ett sommarbesök på Astrid Lindgrens värld tillsammans med barnen. Tvådagarsvistelsen är i det närmaste perfekt, men stressen kommer ändå krypande. Det handlar inte om rädsla för att bli tillrättavisad eller att inte kunna uppföra sig – grundläggande teaterbeteende är bekant. Det handlar i stället om något djupare.

Oron kretsar kring risken att skådespelet plötsligt ska brytas. Att den värld som alla besökare och skådespelare tillsammans skapar – Astrid Lindgrens sagolika universum – ska ersättas av vardagsverkligheten. Precis som det barndomsminne där gränsen mellan scen och publik oväntat löstes upp.

När familjen ska sätta sig för Pippi-föreställningen råkar de tappa en solfjäder. De blir uppmärksammade på detta av Dunder-Karlsson, eller möjligen Blom. Han frågar på det där skojfriska, tjuvaktiga sättet om han kan få en guldpeng som tack för att han hjälpt till.

Svaret kommer snabbt: ”Tyvärr”, levererat med en spjuveriskhet som förhoppningsvis passar in i sammanhanget. Men plötsligt ropar figuren att han blivit lurad. Paniken slår till omedelbart. Har ett misstag begåtts? Har gränsen överskridits?

Insikten kommer snart att det förstås bara är en del av föreställningen. Skådespelarna på Astrid Lindgrens värld är faktiskt mycket skickliga. Inte en enda gång släpper Pippi sin roll, trots den stekande sommarhettan. De håller illusionen vid liv med imponerande konsekvent.

Men erkännandet kommer ändå: För att ta sig igenom besöket måste en klassisk överlevnadsstrategi tillämpas. Aldrig titta skådespelarna i ögonen, helst inte alls titta på dem direkt. Det är en metod som många känner igen – att skydda sig från att bli del av föreställningen genom att undvika ögonkontakt.

Om Pippi på något sätt skulle ha blivit irriterad under besöket, så gick det i vilket fall som helst helt obemärkt förbi. Strategin fungerade.

Upplevelsen belyser något intressant om vuxenvärlden och barndomsminnen. Där barn kastar sig in i leken och fantasin med full övertygelse, kan vuxna ha svårt att släppa kontrollen och låta sig uppslukas. Det som en gång var en magisk teaterupplevelse har förvandlats till en källa till oro.

Astrid Lindgrens värld är känd för sina högkvalitativa föreställningar där skådespelarna håller sig i karaktär och skapar en autentisk värld för besökarna. För många familjer är det en höjdpunkt i sommaren, en plats där Astrid Lindgrens berättelser kommer till liv.

Men för vissa vuxna besökare väcker mötet med professionella skådespelare i offentlig miljö en oväntat stark känsla. Rädslan för att bli utvald, att bli del av föreställningen, att inte veta hur man ska reagera. Det är en rädsla som har sina rötter långt tillbaka i tiden, i ett dockteaterminne från mellanstadiet som kanske hänt, eller kanske inte.