Från Pink Floyd till Gyllene Tider: En oväntad musikalisk resa

En gång i tiden ägde jag ett digitalpiano. Det hade tunga tangenter som skulle efterlikna känslan av ett riktigt piano, men spelupplevelsen var olidlig. Trots att instrumentet erbjöd ett halvdussin olika ljud kändes allt tråkigt, platt och konstgjort.

I mina drömmar föreställde jag mig hur mycket bättre det skulle vara med en autentisk elorgel. Jag såg framför mig hur den skulle stå bredvid mina klassiska elgitarrer och göra min musikaliska samling komplett.

Framför allt drömde jag om en äkta Farfisa-orgel. Det var just detta instrument som skapade det karakteristiska ljudet på Pink Floyds tidiga och enligt många bästa skivor, innan keyboardisten Richard Wright av någon anledning bestämde sig för att göra sig av med den. Med en sådan orgel skulle jag kunna spela på ett instrument med genuin historia – och dessutom ha något att skryta om.

För ungefär ett år sedan inträffade något oväntat. Jag upptäckte en gammal Farfisa-orgel på Blocket som kostade några hundra kronor. Trots det blygsamma priset hade den ett enastående ljud som skilde sig markant från allt annat jag hört. Ljudet kändes levande, nästan som om det kom från ett akustiskt instrument. Äntligen skulle jag kunna återskapa Pink Floyds drömska ljudlandskap!

”Det är en sådan orgel Pink Floyd använde på sina bästa låtar,” berättade jag stolt för alla som kom på besök, medan jag demonstrerade instrumentets möjligheter.

En vän kommenterade dock något oväntat: ”Farfisa? Är det inte en sådan som Gyllene Tider hade?”

Jag försökte ignorera kommentaren. I mitt huvud var detta definitivt en Pink Floyd-orgel. En Gyllene Tider-orgel representerade raka motsatsen till vad jag ansåg vara coolt!

Min nyfikenhet väcktes dock, och jag började söka information om orgelmodellen på nätet. Det visade sig att mitt något nyare instrument inte alls hade samma egenskaper som 60-talets modell som Pink Floyd använde. Istället var den nära besläktad med just den orgel som Göran Fritzon spelade på Gyllene Tiders mest kända hits.

Sanningens ögonblick kom när jag en dag av en slump råkade spela introt till ”När vi två blir en”. Plötsligt insåg jag att ljudet var identiskt med originalet. Min föreställning om att äga en Pink Floyd-orgel krossades, och jag fick motvilligt acceptera att jag hade införskaffat en Gyllene Tider-orgel.

Denna insikt fick coolhetsfaktorn att sjunka drastiskt. Den psykedeliska rocken från 60-talet ersattes av 80-talets svenska popmusik. Historien om instrumentet transformerades från progressiv brittisk rock till svenska radiohits.

Året var 1981 när Gyllene Tider dominerade de svenska topplistorna. Då stod Göran Fritzon vid sin Farfisa och bidrog till de melodier som fick hela Sverige att sjunga med i refränger som ”jag vill känna din kropp emot min…”. Nu, flera decennier senare, hade jag omedvetet förvärvat ett stycke svensk pophistoria.

Trots denna omvärdering av instrumentets kulturella status har jag lärt mig uppskatta det för vad det faktiskt är. Istället för att skryta om vilka berömda musiker som tidigare använt liknande modeller, fokuserar jag nu på hur bra det faktiskt låter. För det gör det verkligen – ljudet är varmt, distinkt och har en karaktär som moderna digitala motsvarigheter sällan lyckas återskapa.

Denna erfarenhet har också gett mig en påminnelse om hur vi ibland bygger upp föreställningar kring objekt baserat på deras associationer. Vi tillskriver dem värden som har mer att göra med våra egna preferenser och önskningar än med objekten i sig. Min Farfisa-orgel är fortfarande samma instrument, oavsett om jag föreställer mig att jag spelar som Richard Wright från Pink Floyd eller Göran Fritzon från Gyllene Tider.

Nu har jag förlikat mig med orgeln för vad den är – ett fantastiskt ljudande instrument med sin egen historia. Men det hindrar mig inte från att ibland, när ingen hör, fortfarande drömma mig bort till psykedelia och Pink Floyds tidiga dagar, medan fingrarna spelar ett svenskt pophits introriff.