Idrottsvärlden och diktaturer – en problematisk förbindelse

I mitten av en semesterskildring framkom att min ryska väninna besökt Louvren under sin semester i Dubai. Efter initial förvirring förstod jag att hon menade Louvre Abu Dhabi, ett konstmuseum som öppnade 2007 genom ett samarbete mellan Frankrike och Förenade Arabemiraten. Hon verkade helt omedveten om att originalmuseet faktiskt ligger i Paris.

Det franska kulturarvets expansion till Abu Dhabi sker i ett land där demokratiska val saknas, kvinnor står under manligt förmyndarskap och där migrantarbetare exploateras genom det ökänt hårda kafala-systemet.

Detta är bara ett exempel på en oroande trend där västerländska institutioner samarbetar med auktoritära regimer utan att reflektera över de etiska konsekvenserna.

I mars uppmärksammade Dagens Nyheter hur slalombackarna i Gällivare pryddes av reklam för diktaturen Azerbajdzjan under en världscuptävling. När frågan ställdes till Svenska skidförbundet hävdade Tobias Fellman, nationell chef för alpint och skicross, att allt var i sin ordning och betonade: ”Vi står för de demokratiska värderingarna och processerna.”

Uttalandet framstår som anmärkningsvärt då Azerbajdzjan är ökänt för att systematiskt kränka mänskliga rättigheter. Regimen fängslar och torterar politiska fångar, förbjuder demonstrationer och har kraftigt begränsat pressfriheten med återkommande arresteringar av oberoende journalister.

Det är förbryllande att idrottsförbund inte gör ens den mest grundläggande research om potentiella samarbetspartners. En enkel internetsökning skulle avslöja människorättssituationen i Azerbajdzjan. Trots detta har Internationella skidförbundet FIS nyligen ingått ett femårigt sponsoravtal med landets statliga turistbyrå.

Liknande situationer upprepas gång på gång. Förra året bytte Falsterbo Horse Show namn till Al Shira’aa Horse Show efter ett sponsoravtal med kungafamiljen i Abu Dhabi. Beslutet fick dock återkallas efter bara en månad när andra sponsorer drog sig ur i protest. En kostsam och onödig förlust som hade kunnat undvikas med minimal efterforskning.

För oljediktaturer är förlusten av en svensk hopptävling obetydlig. De har redan säkrat sitt inflytande över betydligt större internationella idrottsevenemang. VM i fotboll 2022 hölls i Qatar, där turneringen till och med flyttades från sommar till vinter för att undvika den värsta ökenvärmen. I Saudiarabien spelar världsstjärnor för överraskande höga löner i mediokra ligar, ofta inför nästan tomma läktare.

Idrottens politiska dimension blev uppenbar under fotbolls-VM i Ryssland 2018. På VIP-läktaren under öppningsmatchen satt president Vladimir Putin tillsammans med FIFA-ordföranden Gianni Infantino och den saudiarabiska kronprinsen Mohammed bin Salman. Alla tre utstrålade tillfredsställelse, särskilt den ryske presidenten. Fyra år senare invaderade hans trupper Ukraina.

Det verkliga problemet är inte att diktaturer försöker legitimera sig genom idrott och kultur – det är förväntat beteende från auktoritära regimer. Det alarmerande är hur villigt västerländska idrottschefer och organisationer accepterar dessa lukrativa avtal, och deras förvåning när de möter kritik för sina beslut.

Fotbollsvärlden fortsätter att hylla stjärnor som Cristiano Ronaldo och Neymar trots att de accepterat enorma summor för att representera den saudiska diktaturen. Svenska idrottsledare fortsätter att tala om sina värderingar samtidigt som de ignorerar problematiska samarbeten inom sina egna förbund.

Verklig övertygelse mäts inte i ord utan när den kostar något att upprätthålla. När ekonomiska intressen och moraliska principer ställs mot varandra, blir det tydligt vilka värderingar som faktiskt prioriteras.