Fenomenet med att försöka hitta fel hos perfekta människor är inte nytt, men det har fått ny kraft i den digitala tidsåldern. Från skolkorridorer till sociala medier har behovet av att påpeka brister hos framgångsrika individer blivit en märklig form av tröst för många.

En krönikör i Dagens Nyheter reflekterar över detta genom att beskriva sin gymnasiekompis som närmast var felfri. Pojken var inte bara attraktiv – han var charmig, musikaliskt begåvad, akademiskt duktig och dessutom en skicklig idrottsman. Som om inte det räckte var han också genuint snäll och omtänksam. Denna kombination av positiva egenskaper provocerade vissa klasskompisar. Frågan uppstod: Varför skulle en person få inneha så många fördelar samtidigt?

Paul McCartney har nyligen åter hamnat i rampljuset, och med det har en välbekant dynamik uppstått. När den före detta Beatles-medlemmen medverkar i amerikansk tv dyker det omedelbart upp kommentarer som fokuserar på hans rösts åldrande. Kritikerna verkar njuta av att påpeka att han ”inte kan sjunga längre”, som om detta på något sätt skulle minska hans tidigare prestationer.

Det intressanta är hur folk genom årtionden har letat efter brister hos McCartney. Han räckte inte med att vara en exceptionell låtskrivare – han var också en innovativ basist vars spelstil studeras av dedikerade fans som faktiskt lyssnar på Beatles-inspelningar där alla andra instrument har redigerats bort. När musikaliska argument inte räckte till har kritikerna i stället påstått att han ”gör tantmusik”.

Detta beteende är inte begränsat till musikvärlden. På internetforum som Reddit finns det dedikerade avdelningar där användare, främst kvinnor, samlas för att kritisera specifika kvinnliga kändisar. Skådespelerskan Sydney Sweeney har blivit ett exempel på detta fenomen. Trots att hon allmänt anses vara attraktiv finns det personer som ägnar daglig tid åt att argumentera för att hon egentligen bara är ”en 5,5:a utan smink”.

Fenomenet väcker frågan om vad som driver människor att investera så mycket energi i att hitta fel hos framgångsrika personer. Det verkar som om perfekta människors existens skapar en spegel som gör våra egna brister mer uppenbara och svåra att stå ut med. När någon verkar ha allt – utseende, talang, personlighet och framgång – kan det kännas som en personlig utmaning för den egna självbilden.

Sociala medier har förstärkt denna dynamik. Tidigare var sådana diskussioner begränsade till privata sammanhang eller tillfälliga kommentarer. Nu finns det digitala plattformar där människor kan samlas i grupper för att systematiskt dissekera och kritisera kändisar. Det har blivit en kollektiv aktivitet där man hittar bekräftelse i att andra delar ens behov av att dra ned framgångsrika individer.

Psykologiskt kan detta beteende förstås som en försvarmekanism. När vi konfronteras med någon som verkar ha så mycket mer än vi själva kan det skapa känslor av otillräcklighet. Genom att hitta eller uppfinna brister hos dessa personer kan vi skapa en känsla av balans eller rättvisa. Det blir ett sätt att skydda den egna självkänslan.

Men det finns ett alternativt förhållningssätt. I stället för att låta sig provoceras av andras framgång och kompetens kan man välja att närma sig dem. Krönikören beskriver hur han under gymnasietiden drog nytta av sin perfekta väns aura när de tillsammans umgicks med tjejer. Genom att hålla framgångsrika personer nära kunde han dra fördel av deras positiva egenskaper.

Detta perspektiv representerar en mer konstruktiv inställning. I stället för att ägna energi åt att hitta fel hos stjärnor i sin närhet kan man se dem som en möjlighet till inspiration och personlig utveckling. Kanske kan deras positiva egenskaper färga av sig, eller åtminstone skapa en miljö där man själv kan växa.

Frågan kvarstår dock: Ska man verkligen övertyga sig själv om att perfekta människor egentligen har dolda brister? Krönikören är skeptisk till detta. Ibland är saker och ting precis så bra som de verkar, och det är kanske något vi måste lära oss att acceptera utan att känna oss hotade.