Folkessons öländska universum utökas med en farsa full av svordomar

#

Ett familjedrama mellan politik och generationsklyftor

Det är en avskalad värld som vi introduceras till – ett hus nära havet på en ö i Nordsjön där historien fortfarande gör sig påmind genom de gamla stolparna från krigstidens taggtråd, nu ombyggda till flottar av fredens barn. Här bor en mamma med sin femårige son, och det är genom mammans sparsamma berättarröst som historien vecklas ut.

När romanen inleds står mor och son i färd med att laga muren mellan deras hus och farfaderns stuga – en handling laddad med symbolik. Berättaren framstår som medvetet konturlös genom boken, som om hennes identitet främst formas i relation till sonen och naturen runt dem. Fadern är däremot tecknad med tydligare streck: en pensionerad tjänsteman med finska rötter, typisk för sin generation – en man som följer börsens svängningar samtidigt som han nynnar på Björn Afzelius.

Berättaren tycks längta efter att bara få existera i sin lilla värld vid havsbandet, avskärmad från omvärlden. Men precis som i Andrej Tarkovskijs ”Offret” tränger den stora världen obönhörligt in genom stridsflygplan över himlen, fartyg vid horisonten och militära övningar vid stranden. Och så fadern, som kommer på besök med sina olämpliga svordomar och ständiga synpunkter på hur dottern borde leva sitt liv.

Detta är en far som är medveten om sin emotionella otillgänglighet. Han vet att han förmodligen inte varit någon exemplarisk förälder, men verkar samtidigt ha förlikat sig med denna insikt utan några större ambitioner till förändring. Relationen kompliceras ytterligare av att berättaren rör sig i ett landskap av personliga associationer och minnesbilder som läsaren inte får full tillgång till.

Berättarens mor nämns aldrig, men istället får vi fragment från farfaderns traumatiska upplevelser som soldat under vinterkriget. Det antyds tydligt hur denna krigsrelaterade PTSD har format sonens – berättarens fars – sociala oförmåga. Fadern är dock stolt över att aldrig ha slagit sin dotter, som om detta vore en särskild prestation snarare än ett minimum.

Trots romanens titel ”Min farsa var kommunist” spelar den politiska dimensionen en överraskande undanskymd roll. Medan dottern representerar en mer postpolitisk samtid, bär fadern fortfarande på vänsterns svikna förhoppningar från årtionden tillbaka. I en av bokens mer tänkvärda passager diskuteras det klassiska Marx-citatet: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Fadern avfärdar detta som en omöjlig samhällsmodell på grund av människans inneboende maktbegär, men tillägger att det kan fungera ”i det lilla” – inom familjer och vänkretsar.

Här närmar han sig nästan en djupare självinsikt, men viker av för att istället prata om Mao eller förvirrat kommentera sonens barnprogram. ”Va fan är det där?” frågar han om Bolibompa. ”Är det han som är Bolibompa, han den gröna?” En återkommande konflikt gäller språket inför barnbarnet. När dottern protesterar mot svordomar och grova uttryck försvarar sig fadern bestämt: ”Det är ju mitt språk. Det är så jag uttrycker mig.”

I grund och botten handlar romanen kanske mest om försöken att tillämpa – eller misslyckas med att tillämpa – Marx princip inom den lilla familjen. Förmågorna är oklara och behoven diffusa. Relationerna präglas av friktioner och fastlåsta mönster, men egentligen inte mer än i de flesta familjer. Tove Folkesson skildrar den trulige pensionären genom en komplex blick – både ömt förstående och skarpt kritisk.

För läsare som känner Folkessons tidigare verk är ”Min farsa var kommunist” lättare att placera. Den öländska miljön känns igen från hennes tidigare delvis självbiografiska romaner, liksom tematiken kring längtan efter barn och fertilitetsbehandlingar. Den uppmärksamme läsaren anar att berättaren nu bor på den släktgård som var centrum i romanen ”Hennes ord” från 2019.

Som fristående verk kan romanen därför upplevas som något ofullständig i sin ensidiga fokusering på en enda relation. För Folkessons trogna läsare utgör den däremot en välkommen fördjupning av hennes litterära universum, där generationsklyftor och relationella komplikationer skildras med nyansrikedom och känslomässig insikt.