Sanna: Jag har alltid norpat de bästa vännerna

I Kiev växer vänskapen även under svåra tider

En del människor samlar på sig hela kompisgäng, andra föredrar enstaka relationer. Fördelen med stora vänskapskretsar är att man kan vårda alla sina bekantskaper på en och samma träff. Nackdelen är den välkända utmaningen att faktiskt få ihop alla på samma plats och tid, något som många kan känna igen sig i.

Denna iakttagelse knyter an till den pågående samhällsdebatten om vänskapsrelationer. En debatt som bland annat handlat om det faktum att vänskap kräver engagemang och ansträngning för att bestå, oavsett gruppstorlek.

Det finns även de som föredrar enstaka, mer djupgående vänskapsrelationer. Vissa håller fast vid samma vänner genom livet, medan andra byter umgänge i takt med livets olika faser. Det senare följer en princip som skulle kunna sammanfattas som att den person man var förr inte nödvändigtvis speglar den man är idag.

När det gäller mina egna vänskapsrelationer liknar jag dem gärna vid russin – jag har plockat de finaste människorna från varje sammanhang jag befunnit mig i. Bland dessa finns naturligtvis både kvinnor och män. I samtal med en kvinnlig vän i Kiev ifrågasätter hon denna uppdelning efter kön. Hon berättar om sin bästa manliga vän som ibland avfärdar kvinnors vänskap som ytlig och skvallrig, samtidigt som han beskriver den som ouppnåelig för män. Min vän rycker på axlarna åt detta, och jag håller med henne – det är sällan könet som avgör vem som blir ens vän.

I grund och botten handlar vänskap om personer som känner en på djupet och ändå accepterar en för den man är. Det är människan som vet vad man skäms för, som har sett en när man varit för berusad eller sett mindre fördelaktig ut. Det är personen som hört när man pratat för högt och som vågar avbryta när man upprepar samma gamla klagomål för hundrade gången. En vän är någon som ser en från alla sidor – från bitter och irriterad till snygg, smart och snäll – och behåller dessa observationer för sig själv så länge det inte finns skäl att agera.

Det sägs ofta att det blir svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir, men det är inte nödvändigtvis sant. Med åren blir man mindre tolerant mot ytligt småprat och mer benägen att gå rakt på sak. Man har ofta slutat skämmas för den man är och vågar vara mer direkt.

”Det känns som om vi känt varandra länge,” säger en person jag lärt känna under min tid i Ukraina, och jag kan bara instämma i denna känsla. Med en annan ny vän, som jag bara träffat ett fåtal gånger, verkar samtalsämnena aldrig ta slut. Hon introducerar mig till lokala konstnärer och visar mig intressanta restauranger i Kiev. Ibland blir det sena kvällar med alkohol, men oftast håller vi oss till alkoholfria alternativ – man vill ju vara pigg dagen därpå.

Just denna framtidstro – att det kommer en morgondag – är särskilt betydelsefull i det krigsdrabbade Ukraina. Även om osäkerheten är konstant närvarande måste man utgå från att livet, och vänskapen, fortsätter. Det är kanske just i denna kontext som vänskapsrelationer får en djupare dimension – när vardagen är osäker blir de människor som står en nära ännu viktigare.

I Kiev, där luftlarmen kan avbryta en middagsbjudning och där elförsörjningen kan vara opålitlig, fortsätter människor att bygga och vårda sina vänskapsband. Det är ett vittnesmål om människans otroliga förmåga att anpassa sig och finna glädje även under de mest utmanande omständigheterna.

Kanske är det just i dessa svåra tider som vänskap visar sin verkliga styrka – som ett ankare i en storm, något att hålla fast vid när allt annat är i gungning.