Folkmusikduon så rotad i sitt arv att de kan ta ut svängarna

Svenska folkmusikduon Hanna & Robin har släppt sitt andra album ”Rotslingor” på skivbolaget Supertraditional, och resultatet visar på en tydlig artistisk mognad jämfört med deras Grammisnominerade debutalbum ”Gibraltar”. Skivan utgör ett intressant bidrag till den svenska folkmusikscenen och representerar en vidareutveckling av mötet mellan kammarmusik och traditionell folkmusik.

Det svenska folkmusiklandskapet har historiskt sett präglats av kollektiva utvecklingssprång där många artister rört sig i samma riktning samtidigt. När grupper som Hedningarna och Väsen bröt sig loss från de traditionella fiolspelmännens konventioner på 1990-talet, inspirerade de en hel våg av folkgrupper med perkussiva gitarrer. Liknande mönster syntes på vokalsidan när pionjärer som Lena Willemark och Susanne Rosenberg banade väg för hundratals efterföljare.

I dag är utgivningstakten inom svensk folkmusik betydligt lägre än tidigare, och de tydliga trenderna är svårare att urskilja. Detta kan ses som en fördel då det ger utrymme för mer individuella konstnärliga uttryck.

Hanna Andersson på fiol och Robin Skarin på piano är långt ifrån de första som kombinerar just dessa instrument. Deras musik kan beskrivas som ett möte mellan kammarmusik och folkmusik, där man kan ana influenser från komponister som Wilhelm Peterson-Berger tillsammans med traditionella svenska folkmusiker. Denna typ av musikalisk fusion innebär en ständig balansakt där tradition och förnyelse måste vägas mot det egna konstnärliga uttrycket – en utmaning som de flesta artister inom genren bara delvis lyckas med.

Det som skiljer ”Rotslingor” från duons debut är framför allt en förändrad ljudbild och ett friare förhållningssätt till materialet. Där ”Gibraltar” hade en mer polerad och hi-fi-präglad produktion har det nya albumet en råare och mer organisk karaktär. Hanna Anderssons fiolspel låter nu fylligare och mer jordnära, med tydliga inslag av trä- och strängljud som ger instrumentet mer personlighet.

Samtidigt har Robin Skarins piano fått en annan placering i ljudbilden. Det låter som om instrumentet är mikrofonfångat på längre avstånd, vilket skapar en känsla av rumslighet där man inte bara hör pianot i sig utan även det akustiska utrymmet det befinner sig i. Denna produktionsmässiga förändring bidrar till en mer autentisk och närvarande ljudupplevelse.

Men det är inte bara ljudbilden som har utvecklats. Duon vågar nu ta ut svängarna på ett sätt som visar på djup förankring i traditionen. Paradoxalt nog är det just denna starka grund som gör det möjligt för dem att experimentera och röra sig friare inom ramarna. De har hittat en balans mellan respekt för traditionen och egen konstnärlig vision.

Ett annat framträdande drag på ”Rotslingor” är den musikaliska variationen. Trots att många av låtarna utgår från polska, en traditionell svensk dansform i tretakt, lyckas duon ge varje spår sin egen karaktär genom skiftande färger, rytmer och temperament. Detta gör albumet dynamiskt och förhindrar att lyssnandet blir monotont.

Den svenska folkmusiktraditionen kan för många vara svårtillgänglig med sin känslomässiga komplexitet och sina djupa historiska rötter. Hanna & Robin lyckas fungera som en brygga för lyssnare som vill närma sig denna tradition. Deras musik är tillräckligt sofistikerad för att tilltala kunniga lyssnare samtidigt som den är tillräckligt välkomnande för att fungera som en ingång för den som är nyfiken men obekant med genren.

Albumet betygsätts till fyra av fem möjliga och lyfts särskilt fram för låten ”Optimus prim” som ett av de starkaste spåren. ”Rotslingor” visar att Hanna & Robin har tagit viktiga steg i sin konstnärliga utveckling och etablerar dem som en duo att räkna med på den svenska folkmusikscenen. Deras förmåga att kombinera teknisk skicklighet med känslomässig djup och samtidigt behålla tillgängligheten gör dem till intressanta företrädare för samtidens svenska folkmusik.