Frans Wachtmeister serverar euronostalgin iskall i sin nya roman

Med ”Livsrum” har Frans Wachtmeister skrivit en roman som tar läsaren från en skånsk villaförort till en kolonialt präglad drömvärld vid Röda havet. Boken, utgiven på Norstedts, har fått en uppmärksammad recension i Dagens Nyheter, där Ulrika Milles beskriver den som en skoningslös samtidssatir över den besuttna medelklassens flykt från verkligheten.

Romanen inleds i Staffanstorp, en av de skånska kommuner som vuxit i takt med att välbärgade Malmöbor sökt sig ut ur storstaden. Här bor det barnlösa paret Hugo och Erika, som gjort en så kallad white flight från Malmö. Tillvaron krackelerar när garaget utsätts för inbrott och Hugos burkar med inlagd kimchi slås sönder. För Erika är det ett trauma som det lokala styret, en M+SD-koalition, borde åtgärda omgående. Paret köper en säkerhetsdörr – en dyr transaktion i fruktan och skam – och börjar drömma om ett gated community. Snart väcks en större fråga: kan man öppna en portal och fly själva samtiden?

Erika, som arbetar som PR-konsult, bär på en längtan till det förflutna. Efter fadern, lokföraren Jerker Svensson, ärver hon en modelljärnväg med ovärderliga Märklintåg. Märklin, grundat i Tyskland 1859, är ett av världens mest kända varumärken inom modelljärnvägar och tågen är eftertraktade samlarobjekt. Fadern ville ingen grav, utan bad att askan skulle spridas för vinden.

Erika separerar och förlorar jobbet – i båda fallen med lukrativa uppgörelser – och kastar sig in i historien. Hon läser Thomas Manns ”Bergtagen”, som hon beskriver som en underhållande bok späckad med rasöverskridande erotik och kulturella stereotyper, och reseskildringar av Gustaf Retzius, den svenske anatomen känd för sina kontroversiella skallmätningar. Drömmarna tar henne till det gamla Egypten.

Tillsammans med Nathalie, en desillusionerad högstadielärare, föder hon idén om ett reservat för europeiska kvinnor. Platsen blir ett gammalt pensionat i Sharm el-Sheikh, den egyptiska turistorten vid Röda havet, inrett som en scen ur Agatha Christies ”Döden på Nilen”: rottingmöbler, iskalla drinkar och privilegier med pyramiderna som fond. All inclusive-konceptet kompletteras med antropologiska detaljer som mumiekranier och papperskorgar av elefantben. Den lokala personalen är diskret – och billig: alla jobbar gratis i hopp om att få följa en europeisk kvinna hem. Vad kan gå fel, frågar sig recensenten, när fantasin iscensätts i dagens Egypten?

Wachtmeister är sedan länge bosatt i Japan och har tidigare skrivit ”Territoriella anspråk” och ”Förlorad mark”, två romaner om mötet mellan västvärlden och Japan. Jämförelserna med Michel Houellebecq har varit återkommande, och ”Livsrum” knyter an till ”Plattform” från 2001, där en apatisk fransman blir del av en koppleriverksamhet i Thailand. Men Milles menar att ”Livsrum”, skriven ett kvartssekel senare, står kusligt mycket närmare både dystopin och realismen i skildringen av den tomma samtidsmänniskan i västvärlden.

Wachtmeister låter Erika tänka och tala som en gestalt ur Lena Anderssons författarskap och använder feelgoodgenrens glättiga yta för att förföra läsaren. Under ytan finns frågan om var den vita kvinnan skulle kunna lätta sin börda i en manosfärisk västvärld. Romanen skapar en spegelvärld där kvinnor beter sig som män gjorde förr, när Fjärran Östern var den vite mannens dröm om harem och mystik – innan sexindustrin flyttade till Asien.

Milles påminner om Kerstin Thorvalls ”Ensam dam reser ensam” och ”Svart resa”, där kvinnor sökte frihet genom förbjudna relationer med yngre män i Latinamerika och Afrika. De postkoloniala ärren hade ännu inte börjat synas så noga då; nu lyser de illa läkta. Milles ser också släktskap med Christian Krachts roman ”Air” och dess begrepp ”ofärden”.

Kvinnorna i ”Livsrum” drömmer om en återgång till kolonialtiden, men inom bevakade murar och bortom sedlighetspolis och brutal militär. Det är en fristad för kvinnor och homosexuella män, försvarad av makten bara så länge den hålls hemlig. Milles beskriver romanen som utförd i pastellscenografi likt Wes Andersons filmer – en kitschvariant av ett sentida Europa som ruvar på sitt förflutna och vägrar kännas vid nuets upprepningar.

Till slut blir det kimchi igen, och ”Livsrum” går enligt Milles att läsa lystet som en berättelse om verklighetens hämnd på den nostalgiska, besuttna medelklassen. Romanen talar skickligt ”mellan skål och vägg”, som man en gång sa, men man ska inte missta sig på vad den gör: den skakar tidens bojor så att makten byter plats i varje rörelse. Ressentiment eller raseri? Milles sammanfattar romanen som en cynisk reseskildring genom varenda hägring i vår tids besatthet av kapital och relationer.

Under ökensanden som begraver allt på nytt sticker till slut ett porträtt fram: en pappa i ett Europa för länge sedan. ”Det var länge sedan nostalgin serverades så kall”, skriver Ulrika Milles. I anslutning till recensionen publicerar DN också en intervju med Frans Wachtmeister, där han säger sig bära på en vrede mot hela Japan.