Gabriel Zetterström: Därför sjunger Harry Kane sig hes till ”Wonderwall”

Fotbolls-VM närmar sig sin avgörande fas och England befinner sig återigen bland de åtta bästa lagen i turneringen. Det är en bekant situation för den engelska fotbollsnationen, som dock sällan brukar gå hela vägen till slutmålet. Men något är annorlunda inför VM 2026 jämfört med tidigare mästerskap.

Den traditionella engelska självsäkerheten och mantrat ”It’s coming home” hörs inte lika högt denna gång. Istället smyger supportrarna försiktigt fram med låten ”Three Lions”, samtidigt som världens uppmärksamhet delas mellan flera olika berättelser – från FIFA-president Infantinos och Donald Trumps närvaro till fransk fotbollsbriljans, Lionel Messis prestation och till och med norsk rodd.

Det som verkligen utmärker det här mästerskapet för England är dock valet av soundtrack. Oasis klassiska hit ”Wonderwall” har blivit det engelska landslagets officiella hymn under turneringens gång. Låten spelar både på läktarna och i omklädningsrummet, och har förenat både spelare och supportrar på ett sätt som känns annorlunda än tidigare.

Strategin på planen verkar spegla låtens känsla av enkelhet. Tillbaka till grunderna – ibland räcker det med kille och gitarr. På fotbollsplanen innebär det att låta spelet kretsa kring lagkapten och superstjärna Harry Kane. Efter åttondelsfinalen mot värdnationen Mexiko på Aztecastadion syntes Kane vid mikrofonerna märkbart hes efter att ha sjungit tillsammans med fansen. Matchen slutade med en engelsk seger som många betraktar som en mindre bragd.

England har inte vunnit en internationell titel sedan världsmästerskapet 1966. Vägen dit har varit lång och slingrande, precis som texten i ”Wonderwall” beskriver det. Frågan som nu ställs är om 2026 äntligen ska bli året då pokalen återvänder till England.

Valet av ”Wonderwall” tycks också säga något om var England befinner sig som nation. I en tid präglad av politisk polarisering, rasistiska upplopp och ständiga regeringskriser, drömmer sig engelsmännen tillbaka till 1990-talets ”Cool Britannia” – en period då brittisk kultur och musik dominerade världen och framtiden kändes ljusare.

PJ Harrison, författare till boken ”Gallagher. The fall and rise of Oasis”, försökte för BBC förklara varför låten har en sådan genomslagskraft. Han menade att låtens styrka ligger i dess öppenhet för tolkning. Vad är egentligen en ”wonderwall”? Enligt Harrison är det inte helt klart, men det är något man kan sjunga om och låta det betyda vad man vill att det ska betyda. I stället för att förstärka polarisering blir det en projektionsyta för gemensamma drömmar och hopp.

Nu väntar kvartsfinal på lördag, och uppgiften är inte enkel. England ska möta Norge i en match som bjuder på intressanta konstellationer. De måste försöka stoppa norske superstjärnan Erling Haaland, som ironiskt nog spelar i Manchester City – det lag som Gallagherbröderna är välkända supportrar till. Samtidigt måste engelsmännen hitta vägen förbi målvakten Örjan Nyland, som visat sig vara en riktig ”mirakelvägg” för Norge under turneringen.

Det är fortfarande långt kvar till en eventuell final, men Liam Gallagher har redan lovat att framföra ”Wonderwall” live om England skulle ta sig hela vägen. Det löftet har gett extra motivation till både spelare och supportrar.

När de engelska fansen samlas i städer som New Jersey, Atlanta och Mexico City för att sjunga Oasis tillsammans med spelarna uppstår en speciell känsla. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det handlar möjligen om hopp – ett hopp om att just i dag ska vara dagen då allting vänder.

England står alltså inför en avgörande match med en annorlunda attityd jämfört med tidigare mästerskap. Mindre skryt, mer ödmjukhet, och en gemensam sång som förenar en hel nation. Om det räcker hela vägen återstår att se, men stämningen kring laget känns mer autentisk än på länge.