Gabriel Zetterström: Har Storbritannien fått en cool premiärminister?

Andy Burnham, Storbritanniens nye premiärminister, inledde sin tid i ämbetet på ett ovanligt sätt – genom att pappadansa lätt till New Orders klassiska låt ”True faith” på scenen. Det var ett ögonblick som snabbt kom att symbolisera den nya vindens genom brittisk politik, där en politiker med genuint musikintresse och arbetarklassbakgrund från Manchester nu tar över efter den hårt kritiserade Keir Starmer.

Burnham är något annat än sina företrädare. Han talar med Liverpools accent, står bakom baren och häller upp öl till sin nye finansminister, hejar på fotbollslaget Everton och har ett påtagligt musikintresse som verkar gå långt bortom vanligt politiskt pr-arbete. ”From Hacienda to Number 10” löd en rubrik som snabbt spreds i sociala medier, en referens till Manchesters legendariska musikklubb och premiärministerresidenset.

”He’s not fake!” försäkrade Happy Mondays frontman Shaun Ryder, vilket sammanfattar mycket av den uppfattning som växer fram kring Burnham. Efter tio turbulenta år med sju olika premiärministrar, en period präglad av Brexit-kaos och politisk instabilitet, framställs nu en dj:ande borgmästare från Manchester som landets räddare.

På Burnhams sociala medier har hans team skickligt spelat på musikintresset enligt Tiktoks digitala logik. Han har bland annat blindrankat sina favoritband, där han konstaterade att The Smiths hamnade lite väl lågt, och kört ”vinnaren står kvar” där klassiska plattor duellerar mot varandra. The Stone Roses självbetitlade debutalbum vann till slut. Hans kampanj till parlamentet ackompanjerades av låtar av Oasis och Elbow.

”Vanligtvis skulle vi inte alliera oss med en politiker”, förklarade Guy Garvey från Elbow. ”Men det är inte vanliga tider, och Andy är ingen vanlig man.” Även Oasis gav Burnham tillåtelse att använda låten ”Some might say” i sin kampanj, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur restriktiva många artister är med politisk användning av sin musik.

Labourpartiet har en lång tradition av att försöka förena sig med popkulturen. Tony Blairs valseger 1997 sammanföll med hela Cool Britannia-vågen, även om inte alla lät sig köpas – Jarvis Cocker i Pulp skrev den raljanta låten ”Cocaine socialism” som ett svar på detta. Tjugo år senare fick Jeremy Corbyn framträda på Glastonbury. Burnham gör därmed inget revolutionerande när han dansar till New Order, men det är fortfarande sällsynt med politiker som så öppet skyltar med en trovärdig musiksmak.

Man ska naturligtvis vara källkritisk kring hur politiker framställer sig själva. Bakom varje spontant ögonblick av Burnham som dricker öl, berättar om gigs eller uttrycker sin kärlek till The Courteeners finns ett professionellt pr-maskineri som arbetar dygnet runt. Men det finns en känsla av autenticitet som är svår att bortse från – han framstår faktiskt som en maktspelare som genuint älskar album som ”Rum sodomy & the lash” med The Pogues.

I kontrast till detta står den svenska politiska scenen betydligt blekare. Den svenska kulturministern har upprepade gånger uttryckt sitt förakt för kultur, vilket får statsminister Ulf Kristerssons förkärlek för medelklassrockarna Kent att framstå som extremt avancerad. Detta ointresse speglas också tydligt i Tidöalliansens kulturpolitik.

Den brittiska kulturvärlden verkar ha höga förväntningar på Burnham. I en av sina första reformer lovar han att underlätta tillvaron för pubar och livescener, vilket kan ses som ett erkännande av musikens och kulturens betydelse för det brittiska samhället. Detta är särskilt viktigt efter de senaste årens påfrestningar för kultursektorn.

Men trots det positiva mottagandet och den uppfriskande stilen finns också utmaningar. Storbritannien är ett land präglat av djupa sår efter Brexit, ekonomisk osäkerhet och politisk splittring. Några rader från ”True faith” kan vara på sin plats att ha i bakhuvudet: ”Now I fear you’ve left me standing / In a world that’s so demanding.”

Frågan är om Burnhams stil och tilltal är tillräckligt för att ena ett splittrat land. Kan musiksmaken och arbetarklassautenticiteten översättas till effektiv politik? Tiden får utvisa om den nye premiärministern kan leva upp till förväntningarna och om den känslomässiga kopplingen till kulturen kan bli något mer än bara ett framgångsrikt politiskt varumärke.