Gabriel Zetterström: Thåströms nya album är en kulturgärning

I lördags släpptes Thåströms nya livealbum ”Något blir kvar – Live 2022-2025”, en samling som bekräftar artistens unika position på den svenska musikscenen. Inspelningarna, som sträcker sig över tre års turnéer, ger lyssnaren en omfattande inblick i hur Thåströms låtar förvandlas och får nytt liv på scenen.

Med femton spår är denna utgåva mer generös än hans föregående livealbum ”Klockan 2 på natten, öppet fönster” från 2020, som kom ut under pandemins första år när konserter var en omöjlighet för de flesta. Det nya albumet fungerar därför både som dokumentation och som tröst för dem som missat hans hyllade framträdanden.

Materialet är i huvudsak hämtat från Thåströms senaste studioalbum ”Dom som skiner” och ”Somliga av oss”, med totalt sex låtar från dessa produktioner. Låtar som ”Södra korset” framförs med en intensitet som överträffar studioversionen, medan ”Solen i den vänstra” glänser med sitt vägfilmsliknande skimmer. ”Det bästa av allt” avslutar samlingen med explosiv kraft.

Särskilt anmärkningsvärt är framförandet av ”Magiskt oändligt”, som på senare år har etablerat sig som en av Thåströms mest betydelsefulla kompositioner. På scen vecklar den ut sig med en ny dimension, både textmässigt och musikaliskt. En mindre besvikelse är dock avsaknaden av ”Isbergen”, vars textrad faktiskt gett albumet dess titel. Låtens industrirock-karaktär skulle ha kommit särskilt väl till sin rätt i liveformat.

Det finns naturligtvis fler låtar som fans kan sakna. ”Karenina” – särskilt det emotionella framförandet från Snösätra där Thåström blev så rörd att han tappade texten – är en sådan. Andra noterbara frånvarande inslag är Sällskapet-låten ”Den dan” som överraskande inledde klubbturnén 2022, samt den energifyllda ”Norrut/Söderut”. Desto mer glädjande är att ”Miss Huddinge – 72” finns med bland de utvalda spåren.

Två element som genomsyrar albumet är de omsorgsfullt utformade arrangemangen och Thåströms förmåga att balansera allvar med en lekfull inställning till sitt eget material. Hans talang för att återuppfinna sig själv blir uppenbar i exempelvis ”Flicka med guld”, där texten har modifierats något. Det utdragna introt till ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” pendlar mellan apokalyptiska stämningar med inslag av munspel, medan ”Ingen neråt sång” genomsyras av en sällsynt känslighet.

En av albumets absoluta höjdpunkter är den nyare, mer lågmälda tolkningen av ”Flyktsoda”, där publikens kollektiva sång av ordet ”hem” skapar en närmast rituell stämning. Att denna version nu blir tillgänglig för en bredare publik kan ses som en kulturell händelse i sig.

Livealbum som format kan vara problematiska – de riskerar antingen att bli överflödiga kopior av studioinspelningar eller misslyckade försök att fånga konsertupplevelsens magi. Thåström undviker båda dessa fällor. Han destillerar sina liveframträdanden till något som känns både nytt och betydelsefullt, och tillför därmed något väsentligt till sin redan imponerande diskografi.

Albumet visar varför Thåström, efter flera decennier som artist, fortfarande turnerar med oförminskad energi. Det handlar inte bara om att möta publikens efterfrågan utan också om att fortsätta utveckla sitt konstnärskap. Han lyckas på detta album göra det som refereras till i låten ”Körkarlen” – äta kakan och ändå ha den kvar.

”Något blir kvar – Live 2022-2025” utgör därmed inte bara ett dokument över Thåströms senaste turnéer utan också ett vittnesmål om en artist som, trots sin långa karriär, fortfarande befinner sig på höjden av sin kreativa förmåga. För både inbitna fans och nyare lyssnare erbjuder albumet en ingång till det unika ljudlandskap som Thåström har skapat och fortsätter att omforma.