Göran Greider: Jag har börjat betrakta floden som en samtalspartner

Människan har i alla tider haft en särskild relation till floder och vattendrag, även om det sällan syns på ytan. Få skulle våga stå vid en älvstrand och högt tilltala det strömmande vattnet, av rädsla för att uppfattas som underlig. Men längs Västerdalälven, som sträcker sig över trettioen mil, står människor ändå ofta tysta och för inre samtal med vattendraget.

Det är en form av kommunikation som går längre tillbaka än de flesta vill erkänna. När man stannar upp vid älvstranden, kanske tillsammans med en badande hund en het sommardag, eller själv flyter i det svarta vattnet, kan något annat ta vid. Ett tillstånd av tankfullhet, eller kanske snarare frånvaro av tankar, där man hypnotiseras av strömmen och på sätt och vis talar med en mäktig varelse.

Poeten Tomas Tranströmer fångade just denna känsla när han sommaren 1967 stannade vid hängbron över Hagforsen, nära byn Hagen i Dala-Floda. Han skrev sin dikt ”Med älven” och fascinerades av timmerflottningen, såg hur stockar kunde torna upp sig som händer knäppta till bön. Fyrtio år senare, 2007, spikades dikten upp bakom glas över den brusande forsen.

I människans långa historia är detta faktiskt det normala. Att kommunicera med naturkrafterna – en flod, en skog, ett berg – är äldre än religionerna själva. Till och med begreppet animism, besjälning av naturen, tillhör en senare tid och är egentligen en civilisatorisk konstruktion. Det påpekar författaren och Cambridgeföreläsaren Robert Macfarlane i sin bok ”Har floder liv?”.

Trots det moderna samhället förblir människan någonstans ett uråldrigt naturfolk, även om minnet av detta har bleknat. Kropparna minns det som intellektet glömt. Cellerna minns havet de kom från. Det finns ögonblick när denna urgamla koppling plötsligt träder fram.

Även på charterresornas badstränder kan man mitt i stimmet av badande turister plötsligt se enstaka människor som fastnat med stirrande blick mot horisonten, helt orörliga. Redan som barn kan man känna rädsla vid dessa ögonblick när lekarna i vattnet upphör och man bara står där blickstilla, som om ett uråldrigt minne flyter upp i medvetandet.

Västerdalälven är en relativt oreglerad älv, till skillnad från Österdalälven med sin gigantiska vattenkraftdamm Trängslet som rymmer nästan en miljard kubikmeter vatten. Om den skulle rasa skulle orter som Leksand och många andra snart stå under vatten. I Djurås, vid Älvarnas förening, möts de två älvarna och samsas plötsligt i samma fåra utan att rinna över. Två epos blir smärtfritt till ett.

En kvinna som just fått veta att hon var gravid berättade att hon ställde sig just vid denna plats och skrek ut sin glädje för älven. Sådana vittnesbörd visar hur djupt förbundna människor fortfarande är med vattendragen, även om vi sällan erkänner det öppet.

Efter snart tjugofem år har vissa strandremsor längs Västerdalälven blivit en del av författarens egen identitet. I solnedgången visar älven sitt geni för ljus, skiftande i blått och rosa. Mitt på dagen flyter sommarmoln på vattenytan. Sena kvällar träffas man av ekot från forsen som studsar mot logväggen, eller så hörs bondens bevattningspumpar som låter älven rädda potatis, kål och morötter från sandjordarnas torka.

Efter den stora regnkatastrofen 1997 på Fulufjället – ett av de tyngsta regnen som någonsin fallit i Sverige – färgades Västerdalälven gul av slam. En hel skog låg som ett gigantiskt plockepinn efter urspolningen. Det är en påminnelse om att vatten är mäktigare än arméer.

Robert Macfarlane resonerar i sin bok om att tillskriva floder juridiska rättigheter. Några länder har redan gått denna väg, som Ecuador och Nya Zeeland. Oljebolag och exploatörer reagerar starkt mot tanken. De ger utan problem sina egna själlösa aktiebolag rättigheter, men absolut inte floder. Macfarlane har rest till molnskogar i Ecuador för att se levande floder, men också till södra Indien där floder helt enkelt dött för att ge plats åt industrialisering.

Frågan är om det är en god idé att tilldela floder rättigheter. På ett sätt kan det ses som den slutliga intellektuella exploateringen av naturen – ett antropocentriskt raster som läggs på ett vattenflöde som tvingas acceptera vårt språk och våra institutioner. En flod är något annat än människan.

Ändå tycks det vara en bra idé. Människan har under några hundratusen år, under överlägset längsta tiden av vår historia, förmodligen betraktat floder, sjöar, skogar och berg som egna varelser. Denna insikt är inte främmande ens för moderna författare. TS Eliot, som växte upp nära Mississippifloden, skrev om floden som ”en mäktig brun gud – vresig, otämjd och omedgörlig”, som glöms av stadsbefolkningen men ”evigt oblidkelig återkommer hans årliga vrede, förstör, påminner om det som människor vill glömma”.

Längs Västerdalälven märks oron tydligt vissa år. Den heta sommaren 2018 hade man nästan kunnat gå över bottnen till andra sidan. Även nu oroar sig folk: varför är det så torrt, varför kom det ingen vårflod? Bekymrat kastar de sina blickar ut över älven. Människor längs älvstränder är långt mer sammanvävda med vattnet än de själva inser. En dag kanske många kommer att stå där som arkaiska schamaner, ropande ut över älven, och ingen kommer längre att tycka det är konstigt.