Gus Van Sants gisslandrama lever på Bill Skarsgårds perfekt påklistrade pojkgubbighet

I samband med biopremiären av ”Dead man’s wire” får Gus Van Sants nya verklighetsbaserade dramathriller ett blandat mottagande. Filmen, med Bill Skarsgård i huvudrollen som den desperata Tony Kiritsis, skildrar en verklig gisslandramat som utspelade sig i Indianapolis vintern 1977.

Historien tar sin början när Tony Kiritsis, efter att ha blivit bankrutt och nekats förlängd tid för sitt bolån, tar till drastiska åtgärder. I ett ögonblick av desperation stiger han in på ett bolånekontor och tar den frånvarande chefens son, spelad av Dacre Montgomery, som gisslan. Med en ståltrådskopplad avsågad hagelbössa riktad mot sitt offers huvud, inleder Kiritsis ett utdraget drama som kom att fånga en hel nations uppmärksamhet.

Filmen är baserad på verkliga händelser som tidigare skildrats i dokumentären ”Dead man’s line” från 2018. Van Sants version försöker fånga den märkliga stämning som uppstod när händelsen utvecklades till ett mediafenomen, där en lokal radio-DJ oavsiktligt blev inblandad som förhandlare mellan Kiritsis och myndigheterna.

Bill Skarsgårds tolkning av Tony Kiritsis är filmens absoluta höjdpunkt. Den svenska skådespelaren levererar en intensiv och fysisk prestation, komplett med sydstatsdialekt, mustasch och ett uppskruvat kroppsspråk som dominerar varje scen han medverkar i. Skarsgård lyckas gestalta en komplex karaktär som balanserar mellan att vara en förorättad småföretagare och en oberäknelig hotfull person.

Filmen brottas dock med tonläget. Trots att historien har potential för stark dramatik och samhällskritik, särskilt kring den ekonomiska utsatthet som drev Kiritsis till sina handlingar, landar filmen någonstans mellan drama och lätt komedi. Danny Elfmans dramatiska musiksättning kontrasterar mot filmens ibland nästan slapstick-artade scener, vilket skapar en märklig dissonans.

Relationen mellan gisslantagaren och hans offer, som hade kunnat utforskas djupare när dramat förflyttas till Tonys lägenhet, förblir överraskande ytlig. Dacre Montgomery, som spelar den unge mannen som hålls med hagelbössa mot huvudet, får begränsat utrymme att utveckla sin karaktär bortom den rena offerrollen.

Al Pacino gör ett oväntat kort gästspel som bolånechefen som Kiritsis håller ansvarig för sina ekonomiska problem. Även Colman Domingo imponerar i sin roll som radio-DJ som plötsligt blir central i händelseutvecklingen, men även detta spår utvecklas aldrig till sin fulla potential.

Visuellt har filmen en avskalad, nästan dokumentär känsla med en färgpalett som speglar det kalla vinterlandskapet i Indianapolis. Van Sant blandar också in arkivbilder för att förstärka verklighetskänslan, ett grepp som påminner om hans tidigare arbeten där gränsen mellan fiktion och dokumentär ibland suddas ut.

”Dead man’s wire” är ett intressant men något ojämnt porträtt av en händelse där personlig frustration över ekonomiska orättvisor exploderar i våldsam handling. Filmen lyckas inte fullt ut med att få publiken att känna den där särskilda kopplingen till Kiritsis – det så kallade Stockholmssyndromet som ofta gör gisslandramer särskilt engagerande.

För svenska biobesökare är det dock framför allt Bill Skarsgårds prestation som gör filmen sevärd. Hans tolkning av Tony Kiritsis bekräftar hans förmåga att försvinna in i komplexa, udda roller, långt bortom den polerade Hollywood-stjärnans comfort zone.

Filmens betyg – tre av fem i betygsskalan – speglar detta: en intressant historia med en stark huvudrollsprestation, men som helhet når den inte hela vägen fram till den nerv och intensitet som gisslandramat kunde ha levererat.