Han gjorde dålig musik med flit för att slippa bli känd

Steve Mason, sångare och låtskrivare i det brittiska kultbandet The Beta Band, har gett ut sin självbiografi ”Failure is always an option. Glorious adventures on The Beta Band front line and other tales”. Boken, som utgivits av Putman Publishing och omfattar 320 sidor, ger en insyn i en av de mest intressanta karriärerna i modern brittisk popmusik – en karriär präglad av briljans, självdestruktion och konsekvenserna av medvetna val.

Nyckelordet i bokens titel är just ”option”, något Mason återkommer till genom hela berättelsen. Boken handlar i hög grad om val och alternativ, om vad som kunde ha blivit och vad som faktiskt blev av The Beta Band. Mason är tydlig med att mycket av bandets öde berodde på egna beslut snarare än på otur eller omständigheter utanför bandets kontroll.

The Beta Band bildades 1996 i en nersliten lägenhet i London. Tre år senare, 1999, hade bandet släppt tre EP-skivor som fått kritiker och fans att jubla. Bandets musikaliska vision var närmast gränslös – de plockade inspiration från femtio års musikhistoria och Londons klubbscen och kombinerade allt till färgsprakande ljudexplosioner.

I deras musik fanns soulblås från det klassiska Stax-soundet från sextiotalet, dubreggae inspirerad av King Tubby från sjuttiotalet, hiphopbeats från DJ Premier, lo-fi-estetik, experimentell folkrock, kaotisk jazzig triphop och sublima popmelodier. Basisten och art directorn John Macleans spretiga omslagscollage speglade tydligt bandets eklektiska vision.

Efter en period då brittisk popmusik dominerats av konservatism under andra halvan av nittiotalet ville The Beta Band få scenen att lyfta blicken. Mason och hans bandkamrater ville bort från det nationalistiska navelskåderi som präglat särskilt britpop-eran. ”No more Union Jacks, no more fucking Britpop. This was music as it should be”, sammanfattar Mason kärnfullt i biografin.

Bandet längtade tillbaka till den öppensinnade eklekticism som präglat brittisk populärmusik under decenniets början. De ville föra vidare arvet från banbrytande album som Primal Screams ”Screamadelica” och Massive Attacks ”Blue lines”. Och alla verkade överens om att The Beta Band skulle bli den naturliga fullbordaren av denna tradition.

Kritikerna älskade bandet och fanskaran växte snabbt. Genombrottshiten ”Dry the rain” blev snart ett obligatoriskt soundtrackinslag för musikläggare av tv-reportage världen över. Framgångssagan verkade given.

Men det fanns ett allvarligt problem. Steve Mason, bandets svårt deprimerade sångare, chefsideolog och låtskrivare, hatade hajpen. Han avskydde tanken på att bli berömd och ville helst bara lämnas ifred. ”I just wanna be left alone / and never bothered ever again” sjöng han på ”Round the bend” på debutalbumet.

De mest fascinerande delarna av självbiografin beskriver hur dessa känslor, tillsammans med omvärldens orimligt höga förväntningar och en växande paranoia, ledde till ett karriärmässigt självskadebeteende som närmast var avsiktligt.

Det självbetitlade debutalbumet ”The Beta Band”, som släpptes i juni 1999, inleds med ett bristfälligt rapförsök, fortsätter med en brusig Elvisimitation och skrämmer snart bort lyssnare med en tjutande theremin och planlöst gitarrplockande. Mason berättar i boken att hans depressioner ofta tog sig uttryck i att han slog sönder instrument och vinylskivor. När man lyssnar på debuten känns det som att han fysiskt ville krossa bandets framtid.

En del kritiker fortsatte slentrianmässigt att hylla albumet, men Mason själv visste bättre. Skivan hade knappt släppts innan han fullständigt dömde ut den i tidningen New Musical Express. Än i dag hävdar han att högst 60 procent av låtarna hade kunnat bli bra, om han bara lagt mer tid på dem och mått bättre psykiskt.

Att bandet släppte en utmärkt uppföljare, ”Hot Shots II”, verkade inte spela någon roll. Skadan var redan skedd och bandets momentum hade brutits. The Beta Band splittrades efter att ha gett ut ytterligare ett album, ”Heroes to zeros”. Bandet återförenades dock förra året.

Hur stor del av självsabotaget som var djup depression kontra medveten motståndshandling, och hur mycket som är en efterhandskonstruktion, kan diskuteras. Men det finns något uppfriskande i att läsa Masons både roliga och sorgliga tankar om ära och berömmelse, och om vad han inte var beredd att offra för att få uppleva det.

Till slut fick hans ursprungliga vision ändå fäste. Allt det Steve Mason stod för manifesterades så småningom både i en framgångsrik solokarriär och i att hela den nutida brittiska indiepoppen – från band som Black Country New Road och caroline till Black Midi-medlemmarnas soloprojekt – känns sprungen ur samma öppensinnade gränslöshet som The Beta Band företrädde.

Efter The Beta Band har Mason drivit flera projekt. Under namnet King Biscuit Time släppte han mer rytmdrivet material, inklusive 00-talets popsingel ”I walk the earth”. Med Black Affair utforskade han åttiotalets synthpop, electro och tidig techno. Sedan 2009 har han gett ut musik under eget namn, där han smält samman alla sina tidigare projekt till en något mindre kaotisk blandning av folkpop, reggae och triphop, ofta med politiska texter.

”Failure is always an option” är en påminnelse om att framgång i musikbranschen inte alltid handlar om att göra rätt val, utan ibland om att våga göra de egna valen – oavsett konsekvenser.