Han påstår sig ha hittat Sveriges dyraste stulna tavla

Drygt 26 år efter att Anders Zorns ”Hins Anders” stals från Thielska galleriet i Stockholm säger sig kriminalreportern Karl Enn ha identifierat både de misstänkta tjuvarna och möjliga hälare. I den nya boken ”Jakten på Zorn” hävdar han att målningen fortfarande finns kvar och att kontakter i den undre världen kan ta fram den mot betalning. ”Att Hins Anders finns och att det finns personer som kan ta fram den – det är jag helt övertygad om”, säger han.

Stölden inträffade natten den 20 juni 2000. Sex verk försvann från galleriet på Djurgården: utöver ”Hins Anders”, Zorns porträtt av spelemannen med den nedslagna blicken, även ”I ateljén”, ”Drömmar” och ”Under tallen”, samt Bruno Liljefors ”Skräcka” och Olof Sager-Nelsons ”Porträtt av Mme Huots sonhustru”. Enligt Enn är ”Hins Anders” värd omkring 30 miljoner kronor och den dyraste försvunna svenska målningen. Han beskriver kuppen som Sveriges största olösta konstkupp.

Själva stölden är preskriberad, men häleri – att förvara, flytta eller sälja stöldgodset – är ett så kallat perdurerande brott. Det innebär att den som hanterat målningen fortfarande kan åtalas. Enn skriver att han under arbetet med boken haft telefonkontakt och fysiska möten med personer som uppgett att de kan återbörda tavlan mot en summa på mellan 500 000 kronor och tio procent av marknadsvärdet.

I boken pekar Enn ut individer med koppling till ett tungt kriminellt nätverk i utkanten av Stockholm. Han uppger att uppgifter från myndighetsdokument, pensionerade poliser och personer i den undre världen pekar mot samma gruppering. Samtidigt är han tydlig med att han aldrig sett målningen med egna ögon. ”Jag nådde en journalistisk yttre gräns”, säger han.

Reaktionerna på Enns slutsatser är blandade. Lars Korsell, docent i kriminologi vid Brottsförebyggande rådet, säger att förhandsinformationen ger intryck av en ”rövarhistoria”. Tommy Lindström, tidigare chef för Rikskriminalpolisen, tycker att Thielska galleriet borde använda uppgifterna för att arrangera ett skenköp och gripa hälarna. Olle Granath, tidigare chef för Moderna museet och Nationalmuseum, är skeptisk. ”I princip ska man inte betala lösensummor eller hittelön, för då ger man sig in i en karusell som aldrig stannar”, säger han.

Thielska galleriets nya styrelseordförande Carl-Johan Olsson, till vardags intendent på Nationalmuseum, säger att museet gärna vill ha tillbaka verken. En hittelön har diskuterats, men efter samråd med styrelsen är den enligt Olsson utesluten. Han påpekar att säkerheten vid galleriet i dag är betydligt bättre än 2000, men att frågan fortfarande är känslig. Flera i verksamheten bär på ett ”ärvt trauma” efter stölden, och konstinstitutioner drar sig ofta för att uppmärksamma stölder av rädsla för att avskräcka utlånare av dyrbar konst.

Boken har också riktat ljuset mot en ny gåta: polisutredningen om kuppen är spårlöst försvunnen. Stockholmspolisens arkiv har enligt Enn bekräftat att utredningen inte går att återfinna. Kenneth Mandergrehn, pensionerad polis med inriktning mot kulturarvsbrott, säger att det låter orimligt. ”Detta är en av de större polisutredningarna när det gäller konstkupper, jämförbar med Moderna museet och Nationalmuseum. Man kan inte ha slarvat bort den”, säger han.

”Hins Anders” finns på Interpols och Unescos lista över försvunna kulturföremål av internationell betydelse, en lista där Sverige har sex verk. Målningen har prytt ett svenskt frimärke och betraktas som en av de mest eftertraktade stulna tavlorna i landet. Den typen av konst är svår att sälja på den öppna marknaden, men kan fungera som statussymbol eller pant i kriminella sammanhang. För Thielska galleriet, ett av Stockholms viktigaste konstmuseer med anor från början av 1900-talet, handlar stölden inte bara om ett ekonomiskt värde utan om en central del av det svenska kulturarvet. Karl Enn är övertygad om att verket kan komma tillbaka. ”Jag är helt övertygad om att den finns och att det finns personer som kan ta fram den”, säger han.