Birgitta Rubin: Utredningen om museerna är ett hastverk

Ett nytt förslag om att samlokalisera Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet med Etnografiska museet har väckt debatt i kulturvärlden. Förslaget innebär att de två centralt belägna museerna i Stockholm skulle flytta till Etnografiska museets lokaler på Djurgården. Dagens Nyheters Birgitta Rubin skriver i en kommentar att initiativet ligger helt i linje med Moderaternas nyliberala kulturpolitik, och att en samlokalisering sannolikt funnits med i planerna från början.

De tre museerna ingår i Statens museer för världskultur, en myndighet som bildades 1999 för att förvalta och visa globala kultursamlingar. Medelhavsmuseet har en av Nordeuropas mer betydelsefulla samlingar av föremål från den antika Medelhavsvärlden, medan Östasiatiska museet rymmer konst och föremål från Kina, Japan och Korea. Etnografiska museet kompletterar med omfattande samlingar från andra delar av världen. Tillsammans utgör de en unik kunskapsmiljö, men de har under lång tid kämpat med minskande anslag och krav på rationaliseringar.

En flytt till Djurgården skulle innebära att Medelhavsmuseet lämnar sina lokaler vid Fredsgatan och att Östasiatiska museet lämnar Skeppsholmen. På Djurgården finns redan flera stora museer, bland annat Vasamuseet och Nordiska museet, vilket skulle kunna skapa ett koncentrerat museiområde. Samtidigt varnar kritiker för att de kulturhistoriska sammanhangen riskerar att gå förlorade. Medelhavsmuseets byggnad är i sig en del av kulturarvet, och Östasiatiska museets läge intill vattnet är en betydelsefull del av upplevelsen. Att flytta samlingarna till en generisk museilokal kan göra dem mindre attraktiva och svårare att förstå.

Bakgrunden till förslaget är en bredare översyn av de statliga museernas organisation och ekonomi. Regeringen har under en tid velat effektivisera myndighetsstrukturen och minska de administrativa kostnaderna. En sammanslagning av världskulturmuseerna beskrivs i utredningen som ett sätt att skapa en starkare gemensam institution med samordnade utställningar, gemensam teknik och lägre lokalkostnader. Liknande tankar har funnits i flera tidigare översyner, men nu har de fått konkret form.

DN:s Birgitta Rubin går längre än att bara notera de ekonomiska argumenten. I sin artikel skriver hon att förslaget är ett uttryck för Moderaternas politiska syn på kulturen, där marknadsanpassning och begränsade offentliga åtaganden står i centrum. Hennes tolkning är att samlokaliseringen inte kommit till av en slump, utan är en förutsägbar konsekvens av en medveten ideologisk inriktning. Rubin menar att frågan handlar om grundsynen på museernas roll: ska de vara avgiftsfria kunskapsinstitutioner eller snarare publika besöksmål som konkurrerar om besökarnas tid och pengar?

Moderaterna har länge fört en kulturpolitik som betonar valfrihet, samarbeten med näringslivet och ett ökat fokus på publikt genomslag. Partiet har bland annat velat se fler privata initiativ inom kulturen och större frihet för institutionerna att bestämma över sina utbud. För de statliga museerna har det inneburit ett ökat krav på att hitta egna intäkter, till exempel genom butiker, restauranger och kommersiella utställningar. En sammanslagning av världskulturmuseerna kan passa in i den bilden, eftersom en större enhet med en gemensam ledning kan marknadsföras tydligare och drivas mer effektivt.

Samtidigt finns det exempel från andra länder som visar att museikoncerner med samlade samlingar inte alltid blir mer framgångsrika. I Storbritannien och Nederländerna har flera museer slagits samman av kostnadsskäl, men i flera fall har det lett till mindre specialiserad personal och svårigheter att upprätthålla forskningskompetens. Museer är inte bara utställningslokaler, utan också arbetsplatser för forskare, konservatorer och pedagoger. En flytt kan ta flera år och under tiden riskerar verksamheten att tappa kraft.

För publiken är frågan inte entydig. Etnografiska museet på Djurgården är redan i dag välbesökt och har goda bussförbindelser. Under sommaren rör sig dessutom många turister i området. Men Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet har en annan typ av besökare, bland annat skolklasser och forskare som är beroende av deras specialsamlingar. För dem kan en flytt innebära längre restider och en annan miljö, även om museerna i sak skulle vara intakta. Frågan är om de unika samlingarna får ta plats på ett meningsfullt sätt i en ny gemensam struktur.

Regeringen har ännu inte fattat något beslut. Förslaget ska genomgå en remissrunda innan Kulturdepartementet tar ställning. Om det genomförs skulle det bli en av de största förändringarna av de statliga museerna på flera decennier. Birgitta Rubins analys påminner om att frågan inte bara handlar om kvadratmeter eller hyreskontrakt. Den handlar om vilken roll staten ska ha som kulturbärare – och om museernas uppdrag får styras av logik från näringslivet eller av kulturpolitikens egna värderingar. Det är en debatt som sannolikt kommer att fortsätta långt efter att utredningspapperen är inlämnade.