Hanna Hallgrens trilogi om Hanna Hallberg är skimrande litteratur

Den tredje och avslutande delen i Hanna Hallgrens prosatrilogi ”Hallelujaflickorna” har kommit ut på Ellerströms förlag. I ”Hallelujaflickorna III. Kris” har det autofiktiva jaget Hanna Hallberg nått medelåldern och befinner sig på en psykiatrisk klinik i Värnamo. Hon är 49 år, sjukskriven, har tvingats lämna bort sin hund och är övertygad om att hon måste sälja huset på Öland. Depressionen är bokens kärna och undertiteln ”Kris” en direkt referens till Karin Boyes roman från 1934.

De två tidigare böckerna följde Hanna från barndomen i småländska Skillingaryd. Där växte hon upp i en kristen familj med uppdrag inom Frälsningsarmén. Så småningom bar det i väg till Stockholm, skrivarlinjen på Biskops-Arnö, debuten som poet på Bonniers och en avhandling i genusvetenskap. I den andra boken hade hon nått fram till det litterära etablissemanget.

I den tredje delen är det i stället sönderfallet som står i centrum. Barndomsminnena finns dock kvar. Kritikern Rebecka Kärde lyfter bland annat fram en scen där familjen Hallberg 1981 börjar jogga i matchande Adidasoveraller sedan grannpappan fått en hjärtinfarkt. Sådana tillbakablickar fungerar inte som förklaringar till vuxenlivets sammanbrott; i stället lever tolvåringen kvar i kvinnan.

Formmässigt blandas berättande prosa med diktlika passager och dagboksanteckningar. Tonen är fullständigt utan skydd. ”Jag är så fruktansvärt tappad och ledsen. Min ekonomi går åt helvete. Hela mitt liv har gått sönder”, står det i en av dem. Kärde kallar det den bästa depressionsskildringen på svenska sedan Andreas Lundbergs trilogi på samma tema. Men hon vill inte stanna där: trilogins styrka ligger i helheten, i den rörliga och sinnliga prosan och i textens ständiga ifrågasättande av sina egna villkor.

Minoritetserfarenheten är ett genomgående spår. Hanna är lesbisk och inte klassiskt feminin. När flickvännen Metis – som hyrt hbtq-organisationen RFSL:s lokaler till en releasefest för sin debutbok – på dansgolvet rör vid en man på ett sätt som avslöjar att de två ligger med varandra, blir smärtan både privat och politisk. Kärde skriver att det som för Hanna är hud, för Metis är en kostym.

En annan viktig bikaraktär är poeten Ester Fåken. Hon är gift med Fåkenmannen, konstnärlig ledare för kulturscenen Goofy och sedermera riksbekant som våldtäktsman. Hanna kan inte låta bli att fascineras av honom. I hans karisma och predikoton känner hon igen frikyrkligheten från barndomen, och i hans sätt att uppträda som ett älskvärt spektakel i finare rum känner hon igen sig själv. Som texten uttrycker det kikar de utifrån in mot högreståndsmiljön, likt ”flickor med svavelstickor”.

Mot slutet finns en av trilogins starkaste formuleringar av det egna skrivarprojektet: ”Jag skriver inte med mjölken utan med blodet, den manhaftiga lesbianens blod, för henne som varken har fött, eller kommit i närheten av att göra kvinna rätt.” Det påminner om att frågorna om kön, kropp och tillhörighet alltid har funnits i svitens nav.

Utgivningen sätter punkt för en trilogi som blivit en viktig del av Ellerströms kvalitetsinriktade katalog. Förlaget har länge profilerat sig med poesi och konstnärligt medveten prosa. I en tid när svensk självfiktiv litteratur ofta kretsar kring klass, sexualitet och psykisk ohälsa har verket placerats i ett pågående litterärt samtal, och med den sista boken på plats kan läsarna äntligen se hela bågen.

Kritikern Rebecka Kärde avslutar med att tacka författaren för ett skimrande stycke litteratur. Trots mörkret är det skrivet med en ovanlig språklig lust.