Hanna Höglund: Sexighet är okej i dirigentpulten – om du är man

Den nya franska dokumentären ”Vi är Orchestre de Paris” av Philippe Béziat följer en av Europas ledande orkestrar och skildrar kollektivets kraft i musiken. Men på filmaffischen är det inte orkesterkollektivet som blickar ut, utan ansiktet på den 30-årige finske chefsdirigenten Klaus Mäkelä. Kontrasten är talande för den klassiska musikbranschen, där en enskild ledargestalt ofta väger tyngre än hela ensemblen i marknadsföringen.

Mäkelä har på kort tid blivit en av världens mest efterfrågade dirigenter. Karriären inleddes rekordtidigt: som 21-åring utsågs han till förste gästdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester i Stockholm. I dag är han chefsdirigent för Oslo-Filharmonien och har utsetts till ny chefsdirigent för Chicago Symphony Orchestra – ett av USA:s främsta – samt för Royal Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, en av världens mest ansedda orkestrar. Till det kommer ett exklusivt skivkontrakt med Decca. För stora orkestrar är en dirigent med Mäkeläs attraktionskraft en viktig tillgång i kampen om publik, biljettintäkter och internationell uppmärksamhet.

I dokumentären, som bland annat följer orkesterns repetitioner och turnéer, dominerar närbilder på Mäkeläs svettiga pannlugg, uppknäppta skjorta och kraftfulla handrörelser. De meriterade kollegorna Herbert Blomstedt, Daniel Harding och Elim Chan syns också, men det är kring Mäkelä som intresset kretsar. Hashtaggen #MackinOnMäkelä – ungefär ”hångla upp Mäkelä” – har till och med använts på Chicago Symphonys egna sociala medier, ofta till bilder på den unge dirigenten med bart bröst.

Att en så konservativ bransch som klassisk musik är så utseendefixerad kan tyckas paradoxalt, särskilt eftersom den ofta framställer sig som fokuserad enbart på ”musiken” och ”kvaliteten”. Men branschen är djupt rotad i en hierarkisk tradition som hyllar underbarnet, geniet och den manlige dirigenten som pekar med hela handen. Lite sexighet tolereras uppenbarligen – men inte från alla.

Dubbelmoralen blir tydlig när blicken vänds mot kvinnliga stjärnor. Klaus Mäkeläs tidigare partner, den kinesiska stjärnpianisten Yuja Wang, brukar kritiseras för att spela i kortkort och högklackat vid flygeln. Norman Lebrecht, den inflytelserike skribenten bakom den klassiska musikens skvaller- och opinionssajt Slipped Disc, har också ifrågasatt hennes ålder – hon är 39 år – och sagt att hon borde täcka sig. Någon motsvarande debatt om Mäkeläs klädsel eller image har inte märkts.

Mäkelä är inte heller något isolerat undantag i finskt musikliv. Han är en i raden av framgångsrika finska dirigenter som debuterat rekordtidigt, och de flesta har utbildats vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Esa-Pekka Salonen slog igenom som 25-åring, Santtu-Matias Rouvali som 24-åring, och den kommande talangen Kristian Sallinen är blott 22 år. Finland har på så sätt skapat ett slags exportindustri för dirigenter som Sverige länge sett upp till – och avundats.

I Sverige har detta lett fram till Dirigentlabbet, en ny satsning initierad av Musikaliska Akademien och delvis finansierad av privata aktörer. Målet är uttalat: att stärka den svenska musikexporten genom att ta fram nya dirigentstjärnor.

Initiativet kommer samtidigt som dirigentkulten allt oftare ifrågasätts på sina håll. Den finländske violinisten och dirigenten Pekka Kuusisto har kallat kulturen toxisk, och violinisten Malin Broman har experimenterat med orkestrar helt utan dirigent. Ändå visar dokumentären hur stark myten om den store ledaren är: en av musikerna varnar i filmen för att det skulle bli anarki om pulten stod tom. Längtan efter en ung, karismatisk maestro tycks leva kvar – och för stunden stavas den Klaus Mäkelä.