Hanna Rajs sorgediktning rör sig mot skräckfilmens mörker

Hanna Rajs nya diktsamling ”Klamra” har utkommit på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges mest etablerade bokförlag. Boken är på 180 sidor och följer den tidigare diktsamlingen ”Samma, mamma”, där Rajs skildrade sin mors döende. I ”Klamra” står sorgen fortfarande i centrum, men blicken har vidgats. Genom judisk mystik och kabbalistiska bilder försöker diktjaget gripa tag i en verklighet där en av de viktigaste relationerna inte längre finns.

Redan titeln antyder bokens kärna: ett klamrande. Diktjaget klamrar sig fast vid den döda mamman och vägrar släppa taget. Sorgen skildras inte som något ordnat eller fasindelat, utan som kaos. ”Som när en spindel på LSD bygger nät”, heter det. Efter att ha snurrat runt i det trassliga nätet kan jaget så småningom välja att zooma in eller zona ut. I ”Samma, mamma” var blicken nära, nästan närsynt. I ”Klamra” prövas i stället större, mer mytiska ramar.

Den kabbalistiska traditionen är central i boken. Diktjaget undersöker nivåer och element i Livets träd, en symbolisk struktur inom judisk mystik, och ägnar sig åt ett slags räknande. Frågan som växer fram är om det handlar om andligt sökande eller om en desperat flykt från smärtan. Om ekvationen går ihop, ger den då kontakt med Gud – eller med mamman? Diktjaget lever i ett gränsland, känner sig både död och levande, och upplöses till slut i en formlöshet: ”inte 1 människa / utan formlös”.

De religiösa motiven blir allt mörkare. Diktjaget börjar se sig själv som besatt av en dybbuk, en osalig ande inom judisk folktro, och upplever att relationen till den döda har förvandlats till ett slags hemsökelse. I den mest skrämmande sviten förs hon till Gehenna av vilda, rasande djur. Hon har blivit oren. Där uppstår en öppen fråga i texten: handlar det om en symbolisk skildring av skuld, eller om en mer konkret religiös föreställningsvärld? Boken lämnar utrymme för båda läsningarna.

I en recension av Aase Berg i Dagens Nyheter riktas kritik mot just de moraliserande begreppen. Berg skriver att ord som ”orenhet” är direkt farliga och att hon inte kan acceptera dem. Hon invänder också mot att grisar framställs som smutsiga, eftersom de är känsliga och kloka djur. Samtidigt konstaterar hon att det obehagliga kan vara medvetet. Mot slutet av boken börjar språket rossla och lagga. Texten förstoras grafiskt, som ett förstadium till ett dödsskrik, och den språkliga upplösningen kan läsas som ett sätt att gestalta det som inte låter sig sägas.

Frågan om språkets gränser är bärande i ”Klamra”. Redan i ”Samma, mamma” fanns tanken att språket är otillräckligt för att rymma sorg. I den nya boken ställs den tanken mot religiös symbolik. Kan symbolerna och siffrorna göra det som orden inte förmår? Diktjaget själv säger sig vara trött på siffrorna. Berg, som beskriver sig som ateist, efterfrågar en gestaltad resonans kring religiösa referenser, så att texten kan tilltala även den som inte delar tron. Hennes slutsats är att Rajs lyckas med det.

”Tiden klamrar sig inte längre fast vid dom levande”, lyder ett av bokens centrala citat. Det handlar om hur livet fortsätter, samtidigt som de döda finns kvar i minnen, handstilar och föremål. Berg beskriver ”Klamra” som en stark och vacker diktsamling, med trådar till existentiell mystik och egna erfarenheter av förlust. Hon avslutar med en bild av människor som sorgliga spindlar i nät som snart ska spolas bort av regnet. Det är en påminnelse om att sorgen inte går att kontrollera – men att den ändå kan gestaltas.