I fem wellpappkartonger märkta med pseudonymen ”Flicka” har Christopher Nolans senaste storfilm ”The Odyssey” anlänt till Bio Skandia i Stockholm. Men till skillnad från de flesta moderna biografer kommer filmatiseringen av Homeros klassiska epos inte att visas digitalt här – utan i traditionellt analogt format.

”Oj, vad svalt det var här inne”, säger biomaskinisten Göran Jonsson när han öppnar en lucka på det specialbyggda bord som rymer de analoga filmrullarna. Den första rullen innehåller de inledande 40 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen, och varje rulle väger runt 15 kilo.

I maskinistrummet bildar ventilationssystemet en ljudmatta av vitt brus. Tre stora projektorer står uppradade mot den klassiska biosalongen. Två av dem har under de senaste åren rustats upp för att kunna visa analog film felfritt – en investering som blivit allt ovanligare i den digitala eran.

Göran Jonsson trär filmremsan genom kugghjulen och kilar fast den i ett tomt hjul i nederdelen av projektorn. Han har arbetat som analog biomaskinist sedan 1971, men uppdragen började bli allt färre under första halvan av 2010-talet när biografbranschen gjorde en massiv övergång till digital projektion.

## En renässans för analog film

Enligt Jonsson skedde dock ett skifte 2015 när Quentin Tarantino släppte sin film ”The Hateful Eight” i analogt format. ”Han spelade in den analogt och sen ville flera följa efter. Det blir också en mycket mer levande bild om man visar filmen analogt”, förklarar han.

Mathias Rosengren, avdelningschef för Filmarvet vid Svenska Filminstitutet, bekräftar att analog film blivit ett prestigeformat som främst de största namnen i Hollywood nu använder. Han märker också ett ökat intresse från publiken, inte minst på Filminstitutets egna biografer.

Men trenden möter praktiska utmaningar. Biografbranschen rustade ner sin infrastruktur för analog visning under digitaliseringen 2010, och den kompetens och utrustning som fanns för 15 år sedan existerar inte längre i samma omfattning.

”Det går inte att bygga upp en så dyr teknisk infrastruktur bara för ett par filmer per år. För att visa dessa filmer måste projektorn vara underhållen och maskinisten måste ha ett handlag och en erfarenhet att visa. Det är ett högre spel”, säger Rosengren.

Han pekar på ett växande kompetensförsörjningsproblem – färre nya filmer distribueras analogt, vilket innebär att yrkeskunskapen riskerar att gå förlorad.

## Filminstitutet satsar på att bevara kunskapen

För att möta denna utmaning arrangerade Svenska Filminstitutet i våras en workshop för biomaskinister från flera länder i Norden samt Estland. ”Konsten att hantera analog film är något som inte praktiseras lika ofta längre och vi vill hålla den expertisen vid liv, men också bidra med en mötesplats för yrkesverksamma biomaskinister”, säger Julia Mettenleiter, filmarkivarie på institutet och arrangör av workshopen.

Initiativet speglar en bredare diskussion inom filmbranschen om behovet av att bevara teknisk kunskap och utrustning för analog visning, trots att den digitala tekniken dominerar. För filmhistoriska arkiv och specialvisningar är förmågan att visa analog film avgörande.

Bio Skandia har själva fått leta på andrahandsmarknaden för att bygga upp sina funktionsdugliga analoga projektorer – en tidskrävande och kostsam process i en tid då tillverkare inte längre producerar ny utrustning i samma utsträckning.

## Spänning inför premiären

När salongen på Skandiabiografen långsamt fylls med en uppsluppen publik böjer sig Göran Jonsson fram för att titta ut genom fönstergluggen mot salongen. Han trummar på sina ben medan han spanar på bioduken och väntar på att biografens logga ska försvinna.

”Jag hoppas allt ska fungera när första rutan börjar visas, så att ljud, textning och bilden följer”, säger han. ”Det gäller att hålla rätt på rullarna så att man inte tar fel eller hoppar över någon. Men lite missar får ju varje maskinist göra tycker jag. Om man ska kalla sig för en riktig maskinist.”

När ridån rullar bort trycker Jonsson igång maskineriet. Ljudet av den enorma filmrullen som flyger fram i projektorn fyller rummet. Utanför börjar Ludwig Göranssons episka musik spelas innan Homeros berättelse presenteras för 2020-talets publik.

”Ja! Det gick bra”, utbrister Göran Jonsson.

Inom två timmar och 53 minuter ska han upprepa samma procedur fyra gånger till. För att lyckas med bytet har han en matris uppsatt som visar en bild och beskrivning av den sista scenen i varje filmrulle. En rund cirkel kommer också att projiceras på duken som signal.

Men först väntar kaffepaus – en liten andningspaus mitt i det som för Jonsson är både ett hantverk och en passion. ”Det är härligt att återvända lite då och då och bekanta sig med maskinerna”, säger han.

Christopher Nolans ”The Odyssey” representerar en mottrend i en alltmer digitaliserad filmbransch. Samtidigt som streamingtjänster och digital projektion dominerar marknaden, skapar vissa regissörer och biografer en nisch där den traditionella filmupplevelsen lever vidare – driven av dedikerade yrkesmänniskor som Göran Jonsson och institutioner som värnar om filmhistoriens tekniska arv.