Helena Bergström om nya filmen: ”Ingen pensionärskomedi”

”Resan till Piemonte” har biopremiär den 25 september, och filmen beskrivs som en berättelse om fyra vänner som reser till Italien. Men Helena Bergström, som både spelar en av huvudrollerna och är en av filmens centrala gestalter, är noga med att poängtera att det inte rör sig om en klassisk pensionärskomedi.

– Två av karaktärerna är inte ens pensionärer, och begreppet ”pensionärskomedi” känns som en alltför snäv etikett. För mig handlar filmen om att vara öppen för de nya vägar livet kan ta. Boken behöver inte vara färdigskriven, och det är relevant oavsett ålder, säger hon.

Mötet med Helena Bergström och Kjell Bergqvist äger rum på en restaurang vid Berzelii park i Stockholm, nära Chinateatern där Bergström för närvarande regisserar Mia Skäringers senaste show. För Bergström är pensionen med andra ord avlägsen, vilket även gäller hennes rollfigur Eva – en kvinna som förlorat sitt jobb snarare än valt bort det. Hon kämpar för att få vardagen att gå ihop, men drömmer i hemlighet om att en dag öppna en egen restaurang. När hennes bror avlider och hon ärver en gård i italienska Piemonte öppnas en dörr till ett annat liv.

– Eva befinner sig på botten. Hon sörjer sin bror och hanterar samtidigt ett kraschat äktenskap med en man som spårat ur. Hon åker till Italien tillsammans med sina vänner och sin ungdomskärlek, berättar Bergström.

I rollerna syns förutom Bergström även Björn Kjellman, Kajsa Ernst och Kjell Bergqvist. De porträtterar fyra mycket olika personligheter med skilda drömmar, men de förenas av att livet de lämnat i Sverige framstår som allt blekare ju längre de vistas i Italien. Bergström betonar dock att filmen inte handlar om att ”släppa loss” eller hitta sig själv på ett stereotypt sätt.

– Jag blev glad när jag läste manuset och märkte att det inte handlade om en kvinna vars ålder ständigt förstärks, som åker i väg för att dricka vin, bli frigjord och inleda en romans med en yngre italienare. Sådana filmer ger mig ångest över åldrandet. Jag vill hellre bli peppad, säger hon.

Kjell Bergqvist spelar Evas vän Bengt – en ängslig man som nyligen förlorat sin hund, oroar sig för sin bror och behöver lugnande inför flygresan. Han är inte helt övertygad om vännernas plan att slå sig ner i Italien.

– Han är lite skeptisk, och det var medvetet. Det behövdes en motpol. Men när de andra vill stanna är han med på det, säger Bergqvist.

Helena Bergström fyller i med värme:

– Jag älskar Bengtkaraktären. Han är djupt engagerad i sina vänners välfärd. Jag blev extremt berörd av att se Kjell spela honom. Sist vi filmade ihop spelade han tuffa Bäckström, och nu undrade jag nästan om han mådde dåligt. Han går verkligen in i alla roller.

Det var regissören och manusförfattaren Alexandra-Therese Keining, känd från framgångsrika ”Kyss mig” från 2011, som lockade Kjell Bergqvist till projektet. Han beskriver henne som en lyhörd och ambitiös regissör med tydlig vision. Inspelningen i Italien präglades av en generös stämning, där flera av skådespelarna sedan tidigare kände varandra väl.

– På 70-talet fanns det många skådespelare som försökte stärka sitt eget självförtroende genom att nedvärdera andra. Den inställningen har inte vi. Vi tänker att ju bättre med- och motspelare vi har, desto bättre blir vi själva, säger Bergqvist.

Men Italien var inte bara njutbara kvällar och god mat. Bergqvist berättar att inspelningsförhållandena skiljde sig markant från svenska produktioner.

– Vi är vana vid lagarbete, men där möttes man ofta av ”det där är inte mitt område”. Det var ganska hierarkiskt.

Även i filmens berättelse uppstår kulturkrockar när vännerna försöker etablera sig på den ärvda gården och möter motstånd från lokalbefolkningen. Frågan om hur man välkomnas när man vill bosätta sig i ett nytt land är central, menar Bergström.

Båda skådespelarna får frågan om de själva skulle kunna tänka sig att ta över en gård i Italien. Helena Bergström svarar utan tvekan ja, och Kjell Bergqvist håller med efter en stunds eftertanke.

– Man ska vara öppen för det som händer en. I stället för att säga ”jaha, nu är det slut” borde man se åldrandet som att ett nytt kapitel öppnas. Det är spännande, avslutar Helena Bergström.